Kosmos i indo-europeisk paganism

Alla indoeuropeiska folk levde enligt principen om kosmisk ordning: från Irland och Skandinavien i väst, till Persien, Indien och Kinas gränser i öst. I denna blogg tittar vi på den vediska religionen, varifrån världens äldsta religiösa text uppstod. Därifrån härleder vi de grundläggande principerna för den indoeuropeiska religionen, och ger exempel på detta från andra protoindoeuropeiska folk. 

Runt 3000 f.Kr. migrerade kulturerna från jamna-horisonten från den pontisk-kaspiska stäppen till Europa. De var talare av det protoindoeuropeiska språket, föregångaren till de språk som idag talas i stora delar av Europa. De förde med sig de indoeuropeiska kulturerna som utvecklades till vad vi känner som kelter, germaner, vikingar, balto-slaver, greker, romare och iberier. 

En del av denna grupp migrerade sedan från Centraleuropa tillbaka österut, mot Uralbergen. Från och med 2200 f.Kr. utvecklades Sintashtakulturen i detta område. Denna region ses som födelseplatsen för den indo-iranska grenen av den indoeuropeiska språkfamiljen, som mellan 2000-1600 f.Kr. delades upp i den indoariska och den iranska grenen.

Det indoariska folket talade en tidig form av sanskrit. Dessa människor migrerade från och med 2000 f.Kr. i vågor mot Centralasien, Pakistan och nordvästra Indien. De tog med sig sin religion, som blandades med de religiösa sedvänjorna hos invånarna i Indusdalen. I texter på vedisk sanskrit kallade dessa människor sig själva arier, därför kommer vi också att använda detta namn trots de negativa konnotationer som är förknippade med det under 1900- och 2000-talet.

I århundraden överförde indoarierna sina berättelser, myter och religiösa dogmer muntligt till varandra. Mellan 1500 och 1000 f.Kr. skrev de för första gången ner dessa i en samling hymner: Rigveda. Rigveda är en av de äldsta indoeuropeiska texterna som har bevarats och det äldsta religiösa skriftet i världen.

På grund av detta tidiga datum ger Rigveda en unik inblick i en gammal indoeuropeisk religion. Och genom att jämföra texterna och grunderna för den vediska religionen med senare myter och religiösa uttryck från andra indoeuropeiska folk, kan vi rekonstruera ett antal koncept från den proto-indoeuropeiska religionen.

In den Vediska religionen hänvisar Rta till den kosmiska ordningen, sanning, eller den regelbundna funktionen av universum. Det är en princip som bestämmer balansen i natur och i moraliska frågor och är en av hörnstenarna i Rigveda. Gudarna är kopplade till Rta, men står inte över den.

Rta förutsätter att alla ting i universum är i ständig rörelse (gati), både fysiska ting som himlakroppar eller havet, och icke-fysiska ting, såsom moralisk utveckling. Alla element i världen samarbetar harmoniskt enligt den kosmiska ordningen (samghatna), genom kraften av rta existerar både natur och sociala strukturer i balans och samverkan. Händelsernas gång, både i natur och i livet, är förutbestämd av de oundvikliga lagarna om orsak och verkan (niyati).

Således styr Ṛta både den fysiska världen och de moraliska och sociala sfärerna, där rörelse, samarbete och öde regleras av denna universella ordning.

Två begrepp som vi snart återkommer till är oupplösligt kopplade till Rta: dharma och karma. Dharma är de regler eller principer som stöder den kosmiska ordningen, medan Karma är en individs handlingar som påverkar hur den ordningen manifesterar sig.

Ordet Rta och den avestiska motsvarigheten aṣ̌a är via det Proto-Indo-Iranska *Hr̥tás ('sanning') härledda från det Proto-Indo-Europeiska *h₂r-tós / *xartus ('korrekt, bunden, rätt, sann', från verbstammen *h₂er- 'passa, reglera, ordna').

Varelser uppfyller sin sanna natur när de följer den väg som fastställts av rta, den kosmiska ordningen. Om de inte följer dessa lagar uppstår kaos och lidande.

Därför är det viktigt att anpassa sina handlingar till denna ordning, vilket kallas dharma, för att säkerställa sitt eget välbefinnande. Dharma omfattar de regler, principer eller föreskrifter som stöder rta. När någon inte följer dessa kosmiska lagar uppstår adharma, vilket leder till störning av den naturliga balansen och orsakar elände och motgång.

Några viktiga dharmatiska koncept är ömsesidighet, gästfrihet och existensen av klasser. Vi kommer att återkomma till detta senare i texten.

Ordet dharma kommer från det proto-indoeuropeiska verbet *dʰer- ("stödja, hålla fast").

Rta är den kosmiska ordningen. Dharma är de regler eller principer som stöder denna ordning. Under den senare vediska perioden skiftade betoningen från gudarna som utförare av ṛta till individen, som genom sina handlingar måste stödja ṛta. 

Därigenom kom mer uppmärksamhet att riktas mot människans etiska ansvar och skuld. Begreppet Karma spelar en central roll i detta. Karma betyder "handling" och syftar på de handlingar som någon utför, som kan vara i linje med dharma (den rätta vägen) eller gå emot den. Dessa handlingar har en orsak-verkan-relation med den lycka eller det lidande som någon upplever i livet.

Ordet karma har troligen sitt ursprung i det proto-indoeuropeiska verbet *k·er- ('göra, skapa, bygga'). Intressant nog utvecklades detta i det proto-keltiska språket till ordet *k·aryos, vilket betyder kittel. Kitteln var en väsentlig del av den keltiska spiritualiteten, tänk på Gundestrupkitteln men också motivet av återfödelsekitteln.

I Rigveda var Brahman ursprungligen ett koncept som hänvisade till den andliga kraften i ritualer, böner och mantra's. Det var energin som frigjordes genom korrekt utförande av dessa heliga handlingar, där ordet, särskilt i lovsånger och offer, tjänade som kraftkälla.

Brahman stod i direkt relation till ṛta, den kosmiska ordningen, eftersom utförandet av ritualer enligt de rätta reglerna (dharma) ansågs vara avgörande för bevarandet av ṛta. Genom Brahmans kraft, via korrekta ritualer, understöddes och bekräftades harmonin i kosmos, vilket gjorde att den naturliga och moraliska ordningen förblev intakt. Med andra ord, Brahman förstärkte och skyddade ṛta genom rituell precision.

I den senare vediska perioden fick Brahman en mer filosofisk betydelse och betraktades som den yttersta, osynliga verkligheten som genomsyrade hela universum. Här sågs Brahman som den grundläggande essensen av allt, källan från vilken all existens härstammar. Detta bredare, metafysiska koncept av Brahman förblev dock fortfarande nära kopplat till ṛta, eftersom ṛta var manifestationen av denna djupare, universella sanning. 

Brahman blev den underliggande kraften bakom både den synliga kosmos och de lagar som styrde denna ordning (ṛta). Begreppet Brahman utvecklades alltså från rituell kraft till den universella källan till all verklighet, men förblev kopplad till ṛta som manifestationen av kosmisk och moralisk ordning.

Ordet brahman kommer från det protoindoeuropeiska verbet *bʰerǵʰ- (‘hög bli, stiga, höja) plus ändelsen *-mn̥, vilket gjorde ett substantiv med betydelsen ‘tillväxt, expansion, skapelse, utveckling’.

Under den tidiga vediska perioden var atman livets andedräkt eller den inre essensen av en individ. Det är det som gjorde människan levande och en manifestation av den universella livskraften. Det är ett individuellt uttryck för den universella ordningen av rta.

Under den senare vediska perioden, särskilt i Upanishaderna, utvecklas Ātman till en mycket djupare filosofisk förståelse. Här blir Ātman inte bara den individuella själen utan ses också som identisk med Brahman, den yttersta verkligheten. Under denna period förstås livet och kosmos som ett uttryck för den grundläggande enheten mellan Ātman och Brahman, där ṛta fortfarande representerar den kosmiska ordningen som upprätthålls av denna enhet. 

Att följa ṛta genom Dharma och förstå sin egen Ātman som en del av Brahman är avgörande för andlig upplysning.

Ordet atman härstammar från det protoindoeuropeiska ordet *h₁eh₁tm̥ (‘blåsa’), liksom det gammalgrekiska ἀτμός (‘rök’), det nederländska adem och det walesiska awel (‘vind’).

Den vediska religionen har utvecklat ett antal tydliga koncept om den kosmiska ordningen. Även i andra indoeuropeiska kulturer var denna kosmiska ordning närvarande. Två folk har tydligt skrivit ner sin syn på den kosmiska ordningen: perserna och grekerna.

Ovan läste vi redan att den indo-iranska grenen av det proto-indoeuropeiska språket delades upp i en indo-arisk och en iransk gren. Talarna av det proto-iranska språket bosatte sig på det iranska höglandet, nuvarande Iran, Afghanistan och Pakistan. Mot slutet av det 2:a årtusendet f.Kr. och början av det 1:a årtusendet f.Kr. uppstod olika iranska folk, såsom mederna och perserna.

Även perserna överförde sina religiösa dogmers muntligt, till och med i så hög grad att den viktigaste källan om den gamla persiska religionen, Avesta, först skrevs ner på 600-talet e.Kr. Avesta är en skrift från den zoroastriska religionen. Trots detta har den bevarat många element av den gamla persiska paganismen.

I den gamla persiska religionen spelade idén om en universell ordning också en viktig roll, där de gudomliga makterna upprätthöll den naturliga och moraliska ordningen. Asha var här ett uttryck för det rätta sättet att leva och den korrekta utförandet av ritualer och moraliska handlingar. 

Dessa tidiga idéer utvecklades vidare i zoroastrismen, där Ahura Mazda, den högsta guden, blev förkroppsligandet av Asha. Hans kamp mot Angra Mainyu (den onda anden, som representerar kaos och lögner) blev ett grundläggande tema i religionen, där Ahura Mazdas anhängare uppmanades att ansluta sig till Asha för att upprätthålla ordningen i kosmos och i sina liv.

De tidiga grekiska idéerna om ordning spelade en central roll i uppkomsten av deras filosofiska och vetenskapliga världsbild. Ordet kosmos betyder bokstavligen "ordning" eller "ordnad värld", och det stod i kontrast till kaos, vilket hänvisar till oordning eller det ursprungliga tillståndet utan struktur.

Thales från Miletos (624-546 f.Kr.) försökte förklara naturfenomen utan att falla tillbaka på mytologiska förklaringar. Han introducerade idén att det finns en grundprincip (archê) som utgör den underliggande substansen i allt i universum. För honom var detta vatten, som han såg som källan till allt liv och ordning i naturen.

En lärjunge till Thales, Anaximander, föreslog att det fanns en obegränsad och obestämd princip, som var källan till allt: apeiron. Han trodde att universum utvecklades från apeiron och att kosmos hade en ordnad struktur, styrd av naturlagar som ser till att elementen förblir i balans.

Herakleitos (535-475 f.Kr.) introducerade konceptet logos ("ord") som den universella lagen eller det rationella princip som styr den ständiga förändringen och enheten av motsättningar i universum. Logos var länken mellan det rationella språket och den rationella strukturen i världen. För honom var världen ständigt i rörelse (panta rhei), men ändå styrd av en underliggande ordning, logos, som håller allt i balans.

Denna teori utvecklades vidare av stoikerna. De såg logos som det gudomliga förnuftet som styr världen, och det var människans mål att leva i enlighet med detta förnuft. Genom att handla rationellt och moraliskt upprätthöll man kosmos ordning. 

Logos är jämförbar med ṛta eftersom det gäller både den fysiska och den moraliska ordningen: allt, från naturliga fenomen till mänskliga handlingar, måste ske i harmoni med logos. För Herakleitos var logos ansvarig för enheten av motsättningar i världen. Världen är full av konflikt och förändring, men denna rörelse sker inom en ordnad helhet som styrs av logos.

I den vediska tänkandet har ṛta en stark religiös karaktär, medan i den grekiska filosofin ses logos som en rationell och ofta panteistisk princip (det gudomliga är närvarande överallt i naturen och utgör essensen för allt som existerar).

Ord hade en viktig betydelse och högt värde för de proto-indoeuropéerna.

Detta ser vi redan i Rigveda: hymnen och offret till gudarna var lika viktiga för att vinna gudarnas gunst. Poeters ord skapade sanningen. På högtider försökte alla samtidigt få gudarnas uppmärksamhet, och därför betalades poeter mycket bra. Denna uppskattning för poeter och berättare ser vi också i det gamla irländska samhället, där poeten (fili) till och med utanför sin stam hade status som adelsman.

Ordet var dock inte bara viktigt i religiösa eller mytiska sammanhang. Muntliga avtal var samhällens hörnsten. Dessa avtal bekräftades oftast genom att svära en ed. Därför sägs det också att det indoeuropeiska samhället var edsbundet.

Om du bröt dessa avtal, störde du den kosmiska ordningen och skulle bli straffad.

Hymnerna i Rigveda ger en klar bild: när en person tillber en gud på ett korrekt sätt och offrar korrekt (tänk på brahman), får han något tillbaka från denna gud. Så uppstår en cirkel av att ge, få och åter ge. 

Detta koncept av återgäldning var mycket viktigt i många indoeuropeiska kulturer, inte bara i relation till gudarna, utan också i relation till andra människor. Det latinska konceptet Do ut des (“jag ger, så att du ger”) är ett bra exempel på detta.

Rätten till gästfrihet baseras också på denna återgäldning och var viktig bland alla indoeuropeiska folk. Vedierna kände till atithi, grekerna xenia, de gamla irländarna skrev lagar om det och även de skandinaviska sagorna är fulla av exempel på (vägran av) gästfrihet.

Dessa regler uppstod troligen under den tid då människor från Jamnakulturen från 3000 f.Kr. började vandra in i Europa från stäpperna. Detta skedde i mindre grupper och ofta passerade dessa grupper genom regioner där besläktade stammar redan hade bosatt sig. Dessa släktingar var skyldiga att ta emot resenärerna som gäster, med vetskapen om att de också skulle vara välkomna när de själva migrerade igen.

Denna princip kallas också för *ghósti-principen. Det proto-indoeuropeiska ordet *ghós-ti- betydde troligen ursprungligen både “gäst” och “värd”, vilket betonade ömsesidigheten i denna relation. Gäster och värdar hade en ömsesidig relation som baserades på avtal och gåvor. Att ge och ta emot tjänster åtföljdes av ritualer som förpliktade gästen att alltid vara gästvänlig mot sin värd i framtiden.

Denna förpliktelse kunde till och med föras vidare från generation till generation. Till exempel, i Homeros berättelser slutade krigarna Glaukos och Diomedes att slåss och utbytte gåvor när de upptäckte att deras farfäder en gång hade haft en gäst-värd relation. 

Brott mot dessa förpliktelser betraktades som omoraliska, olagliga och osanktionerade. I irländsk lag betraktades vägran av gästfrihet till och med som ett brott som likställdes med mord. Att döda en gäst betraktades också med stor avsky, liksom att missbruka gästfrihet.

Ömsesidighet och gästfrihet var alltså viktiga regler som stödde den kosmiska ordningen.

Den franske vetenskapsmannen Georges Dumézil delade in samhället i tre klasser: den andliga klassen (präster och kungar), krigarklassen och bondklassen. Hans teori har haft stort inflytande, men är också vagt definierad och bred. Trots detta kan vi hitta dessa klasser i många indoeuropeiska samhällen.

Människor från en lägre klass kunde ingå en patron-klientrelation med människor från en högre klass. Patronen erbjöd klienten skydd och ekonomiskt stöd, medan klienten i gengäld gav lojalitet, tjänster och ibland politiskt stöd. Denna relation baserades på förtroende och personliga förpliktelser, och var avgörande för social stabilitet och nätverk. I utbyte mot skydd och hjälp kunde klienter exempelvis arbeta för patronen, följa honom i strid, eller stödja honom i politiska ambitioner.

Ett bra exempel på detta är den romerska patronus-cliens relationen, som säkerligen existerade redan före 400 f.Kr. Clientes var en sorts livegna till patronus. De fick stöd i form av pengar eller mat, och juridiskt bistånd, i utbyte följde de patronus vid viktiga offentliga angelägenheter och stödde honom.

Även i de gamla irländska lagarna är sådana arrangemang fastställda. Någon behövde minst fem fria och fem ofria klienter för att få status som herre (flaith). Flaith gav sina klienter boskap, eller ett stycke land, i utbyte mot ränta, gästfrihet och andra tjänster. Eftersom klienten inte behövde avstå all sin avkastning till sin herre, hade han möjlighet att växa i status och så småningom själv ta emot klienter.

Även i denna patron-klientrelation framträdde vikten av ömsesidighet som stöd för den kosmiska ordningen.

Förutom religiösa dogmers, filosofiska avhandlingar och juridiska avtal var även mytologi genomsyrad av begreppet kosmisk ordning, och vad som händer om någon inte följde denna. Det krävs lite mer ansträngning för att härleda dessa koncept från mytologi, men nedan följer några exempel.

Ödesgudinnor spelade en viktig roll i både grekisk mytologi (moirai) och skandinavisk (nornen). 

Moirai bestod av Clotho ('spinnerska'), som spann en persons livstråd, Lachesis ('tilldelare'), som mätte tråden, och Atropos ('oundviklig'), som klippte av tråden. Idén om moira handlade om vad en person rättmätigt förtjänar i livet, såsom lycka, framgång eller resurser. Om någon fick mer än vad han eller hon hade rätt till, sågs det som en störning av den naturliga ordningen. Även om det var möjligt att få mer än sin rättvisa del, skulle det leda till allvarliga straff eller negativa konsekvenser, eftersom det gick emot livets balans och regler. Detta är alltså en form av adharma.

Nornerna bestod av Urðr ('det som har hänt', det fornengelska Wyrd), Verðandi ('det som händer') och Skuld ('det som måste vara'). Därför tros de ibland hänvisa till det förflutna, nuet och framtiden, men det är inte säkert. De spinner livets trådar vid källan till världsträdet Yggdrasil.

En vers från den poetiska Edda beskriver hur nornorna “med kraft vävde ödesväven”. Detta kan antyda att nornorna inte bara väver individers öde, utan även händelser som påverkar samhället, såsom ödet för en stad. Detta kan vara ursprunget till det senare neopaganistiska Web of Wyrd.

Konceptet med ödesgudinnorna är kopplat till niyati, konceptet av rta som är den förutbestämda och fastlagda händelseförloppet. Dessutom visar det hur individen (atman) förhåller sig till helheten (brahman).

Alla människor måste sträva efter den kosmiska ordningen. Både den grekiska och den nordiska kosmologin hade en 'beskyddarande ande' som vägledde individer i strävan efter rta: daimon (grekiska) eller fylgja/hamingja (nordiska).

De gamla grekerna trodde att alla hade en egen daimon. Daimonen var en slags mellanhand mellan gudarna och en person och påverkade en persons öde, val och moraliska utveckling. I Platon och Sokrates filosofi ses daimonen som en inre röst eller moralisk vägledare som hjälper till att fatta beslut. Daimonen är inte nödvändigtvis god eller ond, utan kan ha både positiv och negativ påverkan beroende på personens handlingar.

Hamingja hänvisar till en form av personlig lyckokraft eller andlig energi som påverkar välstånd och framgång och som också kan överföras inom familjer. Eftersom hamingja kunde ärvas från dina familjemedlemmar, var den också beroende av dina förfäders handlingar.

Fylgja är en personlig skyddsande eller följeslagare som ofta framträder i djur- eller kvinnlig form och speglar en individs öde; det kan symbolisera någons öde eller ett förestående hot. Båda koncepten är nära förknippade med en persons välbefinnande och öde, där hamingja är mer inriktad på framgång och skydd, medan fylgja ses som en manifestation av själen eller ödet. I båda fallen spelar andlig vägledning och skydd en viktig roll i en persons liv.

Så hjälpte daimon, fylgja och hamingja individen att bli en bättre människa.

Myten om Daidalos och Ikaros var välkänd i den klassiska världen och berättades bland annat av (Pseudo-)Apollodorus och Ovidius. 

Daidalos var en lysande hantverkare från Aten. När hans brorson Perdix överträffade honom genom att uppfinna sågen och en passare, blev Daidalos avundsjuk och knuffade honom över kanten av Akropolis. Pallas Athena förvandlade pojken till en rapphöna för att rädda honom. På grund av detta mordförsök tvingades Daidalos lämna Aten och bosatte sig på Kreta, där kung Minos regerade.

Minos trotsade Poseidon, havets gud, genom att offra en grå tjur istället för en vit tjur. Som straff gjorde gudarna Minos hustru galen och hon ville ha sex med denna offerstjur. Daidalos skapade en träersättare. Ur denna utsvävning föddes Minotaurus, för vilken Daidalos byggde en labyrint.

Minos fängslade Daidalos, eftersom han kände till labyrintens hemlighet. Men den smarta uppfinnaren gjorde två uppsättningar vingar, en för sig själv och en för sin son Ikaros, för att fly. Han tryckte på pojken att inte flyga för lågt, så att vingarna inte skulle bli våta, och inte för hög att flyga. Ikaros ignorerade hans varningar och steg för hög, vilket gjorde att solen smälte vaxet som höll ihop fjädrarna och han störtade.

Denna berättelse illustrerar hur störningar i den kosmiska ordningen (rta) alltid kommer att ha konsekvenser och att dessa konsekvenser inte alltid kommer att vara omedelbart uppenbara.

Den kosmiska ordningen står för struktur och skönhet, och våra gudinneklänningar för med sig samma harmoni till din garderob. I de indoeuropeiska ritualerna spelade kvinnor en avgörande roll som länken mellan dödliga och gudar. För dessa heliga stunder klädde våra förfäder sig i sina finaste kläder, en hyllning till deras viktiga uppgift. Klänningarna som visas i denna blogg är designade för att framhäva din egen skönhet och utstrålar kraft och elegans. De är perfekta för både rituella tillfällen och vardagligt bruk, så att du alltid är i kontakt med din inre gudinna.