Om vaxskrivare (Cera / Tabula cerata)

Den cera (latin för "tabula cerata" – vaxplatta) var en liten skrivplatta gjord av hårt material som buxbomträ, bokträ eller till och med ben. I mitten av denna platta fanns en urholkad yta som fylldes med ett lager mörkt vax.

På detta vaxlager skrevs det med en stylus – ett spetsigt föremål av metall, trä eller ben (Grekiska: stȳlos, Latin: stilus). Med detta verktyg ristade man tecken i vaxet. Vid behov kunde dessa tecken enkelt suddas ut eller jämnas till, vilket gjorde att tavlan kunde återanvändas. Dessa vaxplattor användes för dagliga anteckningar, påminnelser om uppgifter, skulder, åtaganden och som kladdversion av texter som senare överfördes till papyrus eller pergament.

Förseglade vaxplattor tjänade dessutom officiella ändamål, såsom upprättande av testamenten, överföring av hemliga order, deklarationer, kvitton och till och med rapporter. Det äldsta kända arkeologiska exemplet på en vaxplatta dateras till 700-talet f.Kr., funnet i Etrurien (Italien). I Europa förblev användningen av vaxplattor allmänt fram till mitten av 1800-talet.

De gamla grekerna kallade en skrivtavla täckt med vax för en "delta" (Grekiska: δέλτος), troligen på grund av de triangulära eller trapetsformade utförandena i den tidiga antiken. Kanterna på dessa plattor borrades vanligtvis för att fästa dem med snören, läderband eller ringar. Två sammanfogade plattor kallades en diptiek, tre en triptiek, och fyra eller fler en polyptiek.

Den grekiske historikern Herodotos hänvisar till en diptiek i sin redogörelse för den listiga planen av den spartanska kungen Demaratos (Bok VII, 239). Demaratos ville hemligt överföra krigsplanerna från den persiske kungen Xerxes till sina stadsbor. Han skrapade bort vaxet från en diptiek, skrev ett meddelande direkt på träytan och täckte det sedan igen med ett lager vax. Så väckte tavlan ingen misstanke: en tom vaxplatta var ju ett vanligt bruksföremål för en läskunnig person.

I välbärgade romerska hushåll bevarades arkiv med vaxplattor i ett speciellt rum, tablinum (härlett från tabula = tavla). Den romerska encyklopedisten Plinius den äldre beskrev denna typ av arkiv i sin Naturalis Historia (Bok XXXV, kapitel 7). Han använde dock termen codex för böcker på pergament, en form som senare skulle bli standard för boken som vi känner den idag.

Framstående romare använde ofta lyxiga skrivtavlor, tillverkade av elfenben och ibland dekorerade med guld och detaljerade reliefar på utsidan. Det var en sed att romerska konsuler den 1 januari gav dyra skrivtavlor som nyårsgåva till vänner och bekanta. Affärsmän och politiker gjorde först utkast av dokument eller brev på dem, som sedan dikterades till professionella skrivare (librarii). Enligt Cicero hade Julius Caesar inte mindre än sju skrivare med sig (se Pro Sulla, 14).

Viktiga fynd av romerska skrivtavlor gjordes under utgrävningar den 3–5 juli 1875 i bankiren Lucius Caecilius Iucundus hus i Pompeji. Liknande fynd gjordes senare även i Herculaneum. Ovanför portiken till Iucundus bostad hittades en låda med 127 diptiker och triptiker. Trots skador från vulkanisk aska och delvis förkolning kunde en betydande del av dem dechiffreras.

De flesta dokument på dessa tavlor dateras till 53–62 e.Kr., med några äldre exemplar från 15 och 27 e.Kr. De pompejanska triptikerna bestod av tavlor med ett vaxlager där man vanligtvis skrev på den 2:a, 3:e och 5:e sidan. Huvudtexten stod på sida 2 och 3. Därefter veks tavlorna ihop, så att dessa sidor var osynliga. På sida 4 drogs ett snöre genom en särskild fåra och förseglades med vittnens sigill. Dessa vittnen satte sina signaturer bredvid sina sigill, skrivna med bläck på trä. De flesta dokumenten rörde kvitton och betalningsbekräftelser.

Uttrycket "tabula rasa" kommer från det romerska bruket av skrivtavlan. Det betyder bokstavligen "slätad tavla" och används bildligt för en ny början eller ett tomt sinne. Termen syftar på att radera vaxlagret med baksidan av stylusen, vilket gjorde att tavlan kunde skrivas om.

I den romerska utbildningen var skrivtavlor oumbärliga: varje barn hade en i sin skolväska. Och tur var det – fel kunde enkelt rättas till!

Skrivtavlor spelade en väsentlig roll i tillkomsten av den antika litteraturen. På dessa skrevs de första idéerna och utkasten till litterära verk. Först efter noggrann revidering överfördes den slutgiltiga texten till papyrus eller pergament. Om omarbetningen inte gjordes grundligt kunde fel smyga sig in i slutversionen. Detta syns bland annat i de många felaktigheterna i Plinius den Äldres verk, såsom hans Naturalis Historia.