Introduktion: Jastorfkulturen

De germanska folken var stamgrupper som levde i Nordeuropa under antiken och tidig medeltid. I modern forskning avses både invånarna i Germanien och alla germansktalande folk från den tiden. Denna blogg begränsar sig till germanerna som levde fram till ca 1:a århundradet e.Kr. i området 'Stor-Germanien'.

Den germanska järnåldern är uppdelad i tre perioder: den Förromerska järnåldern (500 - 100 f.Kr.). Den Romerska järnåldern (0 – 375 e.Kr.) och den Germanska järnåldern (375 – 800 e.Kr.)

Denna blogg fokuserar på den Förromerska och Romerska järnåldern. Se vår andra blogg om den Germanska järnåldern och Migrationsperioden.

Inom arkeologin talar vi om många olika kulturer. Ibland överlappar dessa med etniska kulturer men ofta inte. Samtidigt måste övergången mellan kulturer ses i ett nyanserat ljus. I många fall upplevde man helt enkelt en förändring av vanor. Se denna artikel för mer information om arkeologiska och etniska kulturer. 

De germanska språken tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen. Enligt forskare uppstod dessa språk genom spridningen av indoeuropeiska språk under kopparåldern, från den pontisk-kaspiska stäppen omkring 3.500 f.Kr. Detta skedde genom blandkulturer som snörkeramiska kulturen som rörde sig mot området för nuvarande Danmark, där trattbägarkulturen integrerades. Denna kulturella blandning ledde slutligen till nordiska Bronsåldern (2000–500 f.Kr.), som ses som perioden då föregångaren till de germanska språken uppstod. 

Kring 500 f.Kr. kan vi för första gången tala om "germanska folk," baserat på arkeologiska och språkliga spår. Deras ursprung kännetecknas av Jastorfkulturen, en arkeologisk kultur i nuvarande Tyskland och Polen. Vissa forskare föreslår dock att germanska folk också uppstod på andra platser, till exempel i Jylland och södra Skandinavien, vilket pekar på flera ursprung.

Järn användes redan från 1300 f.Kr. i Medelhavsområdet, men i Nordeuropa blev det först utbrett från 500 f.Kr. På grund av handelns kollaps i slutet av Bronsåldern blev brons sällsynt. Som ersättning började man utvinna järn från myrar. Detta uppstod genom kontakt med den keltiska Hallstattkulturen från Centraleuropa där kunskap och teknologi delades över ett stort område. Hallstattkulturen, härstammade från urnefältskulturen från sena Bronsåldern (1.200 f.Kr.), Den tredje fasen av Hallstattkulturen markerade början av den tidiga järnåldern i Centraleuropa (800-600 f.Kr.). Den följdes senare av den keltiska La Tène-kulturen (450 f.Kr.–100 f.Kr.). De nordliga järnålderskulturerna bars troligen av germansktalare.

Gravritualer, såsom kremering och urnbegravningar, fortsätter traditionerna från Bronsåldern. Påverkningar från den Centraleuropeiska La Tène-kulturen nådde Skandinavien, vilket resulterade i fynd som svärd, spjutspetsar, smycken och kittlar, inklusive den berömda Gundestrup-kitteln och Dejbjerg-vagnarna.

Jastorfkulturen var en järnålderskultur som befann sig i det som nu är Tyskland och sträckte sig till Jylland i norr och Polen i öst. Denna kultur existerade mellan 600 - 100 f.Kr. och utgjorde den södra delen av den förromerska järnåldern. Det debatteras om denna expansion var en krigisk migration eller en fredlig kulturell spridning. I Nederländerna antas det att innovationer från järnåldern härrör från lokala utvecklingar och ömsesidigt inflytande. Även under denna tid överbryggade handlare långa avstånd och de olika central- och nordeuropeiska kulturerna från den sena Bronsåldern och tidiga järnåldern delar många kulturella och religiösa likheter. 

Kulturen är uppkallad efter en arkeologisk fyndplats vid byn Jastorf i Niedersachsen. Den kännetecknades av användningen av kremeringsbegravningar i stora urnfält och stod starkt under inflytande av den nordiska Bronsåldern. Den materiella kulturen visar en blandning av traditioner, där den nordiska Bronsåldern satte en tydlig prägel, även när det kom influenser från den keltiska Hallstattkulturen i söder.

I söder gränsade Jastorfkulturen till Hallstattkulturen, medan i norr fanns likheter med de senare faserna av den nordiska Bronsåldern. Gravfält i områden som Schleswig-Holstein, Mecklenburg, Västpommern, Brandenburg och Niedersachsen visar en kontinuitet av bosättning från Bronsåldern till långt in i Jastorfperioden och därefter. Även om arkeologer ser att keltiska och lokala traditioner påverkar varandra, är det ännu inte helt klart hur dessa interaktioner exakt gick till.

Ursprungligen var Jastorfkulturen begränsad till Nordniedersachsen och Schleswig-Holstein. Runt 500 f.Kr. började den dock expandera söderut och västerut, till Harz, Thüringen, Nedre Schlesien och Rhenlandet. Denna expansion möjliggjordes av den tidigare avresan eller avfolkningen av dessa områden, eftersom grupper från Hallstattkulturen, ofta identifierade som keltiska eller belgiska, flyttade till andra delar av Europa, inklusive Medelhavsområdet och Atlantiska Europa. Denna migration drevs sannolikt av klimatförändringar. Norra Europa blev kallare och våtare vilket ledde till misslyckade skördar. 

Under sin storhetstid var kärnområdet för Jastorfkulturen koncentrerat till Nordniedersachsen (Lüneburger Heide och nedre Elbe). Detta område stod i kontrast till den så kallade Nienburg-gruppen (eller Harpstedt-Nienburg-gruppen) i väster, längs Aller och mellersta Weser. Nienburg-gruppen visade fler likheter med keltiska kulturer och hade tydliga kontakter med Hallstatt- och La Tène-kulturerna. Spridda fynd av Jastorfkulturen har också hittats i områden som Berlin och Mecklenburg-Vorpommern.

Jastorfkulturen speglar en unik period där influenser från den nordiska och keltiska världen sammanstrålade. Den markerar en övergångstid där lokala samhällen i norra Europa utvecklade sin egen identitet, samtidigt som de upprätthöll kontakter med mer sydligt belägna kulturer. Detta gör Jastorfkulturen till ett viktigt ämne för arkeologisk forskning om den tidiga germanska historien.

De flesta fynd från Jastorfkulturen kommer från gravhögar, platta gravar och så kallade Brand Gruben Gräber (kremeringsgropar). Det är anmärkningsvärt att gravgåvor är sällsynta och blygsamma, och att vapenoffren, som är karakteristiska för gravar från migrationsperioden, helt saknas.

Den sydligaste spridningen av germanska kulturer utanför Jastorf-området blev synlig först i slutet av den förromerska järnåldern. Detta framgår bland annat av det fåtal sena La Tène-armband som hittats i Thüringen och nordöstra Hessen. Dessa fynd kan tyda på befolkningsrörelser från regionen Elbe/Saale, via Main-Frankenland, till Alpernas utkanter. Dessa migrationer verkar ha påverkats av framväxten av Przeworsk-kulturen.

En annan faktor som kan ha främjat expansionen av Jastorf-kulturen är det demografiska vakuum som uppstod i södra Tyskland, runt övre Donau och Rhen. Från 400 f.Kr. flyttade keltiska grupper, som tidigare bodde i denna region, till rikare områden i Gallien, Spanien, Pannonien och norra Italien. Denna utflyttning skapade utrymme för nya samhällen, inklusive de från Jastorf-kulturen, att bosätta sig i söder.

I den sena fasen uppstod turbulenta tider, som invasionerna av Teutonerna och Cimberna, vilka kulminerade i deras nederlag vid Aquae Sextiae (102 f.Kr.). Befästa bosättningar från denna period inkluderar bland annat Borremose (Danmark) och Atuatuca (Belgien).

De första germanska folken som nämns i historiska källor är Bastarnae och Cimbri. Runt 100 f.Kr. orsakade Cimbri och Teutoner stor oro i Europa genom sina migrationer, vilket slutligen ledde till de cimbriska krigen mot romarna. Även om dessa germanska grupper initialt var framgångsrika, blev de till slut besegrade.

Mot slutet av 100 f.Kr. utvidgade de germanska folken sina områden, ofta på bekostnad av de keltiska stammarna. Julius Caesar förde krig mot den germanske ledaren Ariovistus och erövrade Gallien, vilket fastställde Rhen som gräns för Romerska riket. Senare försökte romarna också erövra områden öster om Rhen, men dessa försök mötte hårt motstånd.

År 9 e.Kr. ägde det berömda slaget vid Teutoburgerskogen rum, där den germanske ledaren Arminius lockade in och förintade en stor romersk armé. Detta nederlag tvingade Rom att dra sig tillbaka och begränsa sig till Rhen som östlig gräns. Rom försökte sedan hålla de germanska stammarna splittrade, men uppror fortsatte regelbundet, som Bataverupproret år 69 e.Kr.

Efter Bataverupproret återvände en viss lugn till den romerska gränsen. Romarna byggde försvarsverk, såsom limes, för att skydda sina gränser. Ändå förblev kontakten med de germanska folken ofta spänd, med perioder av konflikt och samarbete.

Namnet på den romerska järnåldern kommer från det grepp som det romerska riket började utöva på de germanska stammarna i norra Europa. Denna tidsperiod kännetecknades av intensiv handel och kulturellt utbyte, vilket lämnade tydliga spår i Skandinavien.

Under denna period fördes många romerska varor till Skandinavien, såsom mynt, fat, bronsstatyer, glasbägare, emaljerade bältesspännen och vapen. Även metallföremål och keramik fick en romersk stil. Föremål som saxar och pjäser dök upp för första gången under denna tid. Många germanska stammar levererade under denna period krigare som legosoldater till det romerska riket. De återvände med nya idéer och anpassade dem inom den germanska kontexten. Därigenom började germanerna från 300-400 e.Kr. alltmer kopiera romerska koncept, såsom byggandet av stora tempel (av trä). Runt denna tid introducerades runskriften. 

Från denna tid har många mosslik hittats i Danmark, Schleswig och Sydsverige. Förutom kropparna hittades även vapen, hushållsföremål och yllekläder. Den viktigaste begravningstraditionen var kremering, men från 300 e.Kr. blev begravning av kroppar allt vanligare.

Ett särskilt fynd från denna period är de stora roddskeppen från 400 e.Kr., som grävdes upp i Nydam Mose i södra Danmark. Dessa skepp vittnar om den avancerade skeppsbyggnaden och den maritima kulturen från den tiden.

År 300 e.Kr. byggdes Gudme Hall-komplexet i Danmark. Detta var ett viktigt centrum för eliten, där både makt och religion spelade en roll. Ungefär samtidigt växte Uppåkra i Sverige till den största järnåldersbosättningen i Skandinavien. Dessutom byggdes ett trätempel som användes i över 600 år, fram till den tidiga vikingatiden. Gamla Uppsala, även i Sverige, utvecklades under samma tid till ett viktigt religiöst, ekonomiskt och politiskt centrum.

Under 500 - 600 e.Kr. blev guld och silver allt vanligare i Skandinavien. Detta var resultatet av plundringarna av det Romerska riket av germanska stammar. Många skandinaver återvände med byte i form av guld och silver, vilket ledde till en ny period i Nordeuropa: den germanska järnåldern.