Introduktion: Romerska republiken

Den romerska republiken började år 509 f.Kr., efter fallet av det romerska kungariket, och slutade år 27 f.Kr. med grundandet av det romerska kejsardömet. Under denna period utvidgade Rom sin makt från själva staden till en dominans över hela Medelhavet.

Romarna samhället var en blandning av Indoeuropeiska folk som latinare, etrusker och sabiner med många grekiska influenser. Politiskt sett hade Rom ett system med årliga val där platser inom oligarkin av en liten grupp rika familjer valdes. Senaten spelade en viktig roll, men magistraterna, valda för ett år, bestämde politiken. Denna sed kan härledas från det protoindoeuropeiska klassystemet där man troligen gjorde skillnad mellan arbetarklassen (ursprungligen herdar), krigarklassen (inklusive aristokrati) och den religiösa klassen, där krigarklassen och den religiösa klassen överlappar varandra.  

Under Republiken var Rom nästan ständigt i krig. De första fienderna var de närliggande latinare och etrusker, följt av gallerna, som plundrade Rom år 387 f.Kr. Efter detta nederlag erövrade Rom hela den italienska halvön och blev en stor makt i Medelhavet. Den största strategiska motståndaren var Karthago, med vilket Rom utkämpade tre krig. År 202 f.Kr. besegrade Rom Karthago i slaget vid Zama, vilket bekräftade dess status som den dominerande makten i Medelhavet.

Inom Rom fanns det konflikter mellan patricierna, den rika eliten, och plebejerna, de vanliga människorna som ville ha mer inflytande. Denna konflikt löstes år 400 f.Kr., när plebejerna fick fler politiska rättigheter. Den sena republiken, från 133 f.Kr., var dock en period av inrikes oro. Det uppstod konflikter mellan konservativa och reformvänliga politiker, vilket ledde till våld och krig. Det sociala kriget (90-88 f.Kr.) mellan Rom och dess italienska allierade var en av de mest ingripande konflikterna. Slavuppror, som de tre servilkrigen, förvärrade situationen.

Rom styrdes ursprungligen av kungar, valda på livstid av senaten. Den sista kungen, Tarquinius Superbus, avsattes år 509 f.Kr. efter att hans son våldtog Lucretia. Detta ledde till en revolution under ledning av Lucius Junius Brutus, som avskaffade monarkin och överförde makten till två konsuler, valda för en period av ett år. Även om de gamla berättelserna talar om en folkets revolution, betraktar moderna historiker detta snarare som en aristokratisk kupp.

Republikens första krig var främst expansionskrig. Rom 'besegrade' sabinerna och de närliggande latinska städerna, som i Slaget vid Regillus-sjön år 496 f.Kr. och Slaget vid Corbio år 446 f.Kr. Rom led dock ett stort nederlag år 477 f.Kr. i Slaget vid Cremera mot den etruskiska staden Veii. Detta nederlag hämnades år 396 f.Kr. när Rom förstörde Veii. Mot slutet av denna period hade Rom besegrat sina närliggande etruskiska och latinska motståndare och säkrat sin position i centrala Italien. Moderna historiker tvivlar dock på den militära karaktären av dessa konflikter, där det också kan ha varit så att Rom började få en alltmer dominerande roll och fler folk såg fördelarna med ett samarbete. De aristokratiska familjerna i Rom hade lika mycket intressen i närliggande städer. De kulturella skillnaderna mellan de olika 'stadsstaterna' var relativt små och både aristokrater och invånare migrerade mellan dessa städer. 

Under de tidiga åren av den romerska republiken var patricierna den dominerande makten inom politik och samhälle. De bestod av en sluten grupp av cirka 50 stora familjer, som monopoliserade magistrat-, prästerskap- och viktiga militära positioner. Dessa familjers makt kom från deras rikedom, särskilt genom markägande och deras roll som beskyddare för sina klienter.

Plebejerna, det stora antalet vanliga medborgare, utgjorde ryggraden i den romerska ekonomin. De arbetade som bönder, handlare och hantverkare och var ofta tvungna att tjänstgöra i armén under krigstider. Plebejerna hade initialt ingen tillgång till höga politiska eller religiösa positioner. För att försvara sina rättigheter organiserade de sig och valde tribuner, som representerade deras intressen och hade rätt att blockera lagar.

År 494 f.Kr. ägde den första "secessio plebis" rum, en strejk av plebejerna för att protestera mot patriciernas dåliga behandling av gäldenärer. Detta ledde till upprättandet av tribunerna och erhållandet av politiskt inflytande för plebejerna. Under århundradena expanderade plebejernas makt, särskilt efter Lex Hortensia år 287 f.Kr., som gjorde plebisciter bindande för alla medborgare, inklusive patricier.

År 390 f.Kr. marscherade olika galliska stammar, som redan bodde i norra Italien sedan 600-talet f.Kr., mot Rom.  Vid slaget vid floden Allia besegrades romarna och gallerna, under ledning av senonerna, plundrade Rom. Efter att gallerna hade plundrat Rom fortsatte de att plundra områdena runt Rom i flera år. Denna händelse skapade ett kollektivt trauma som romarna skulle komma ihåg. 

Runt 300-400 f.Kr. utökade Rom sitt inflytande, särskilt efter krigen mot samniterna och andra italienska folk. Rom blev den dominerande makten i Italien, men hade ännu inga konflikter med de stora makterna i Medelhavet, såsom Karthago och de grekiska kungadömena.

År 280 f.Kr. bad staden Tarentum om hjälp från Pyrrhus, kung av Epirus, efter en konflikt med Rom. Pyrrhus, en ättling till Alexander den Store, anlände med en armé på 25 500 man och 20 elefanter. Han vann några viktiga segrar, men romarna kunde snabbt återhämta sig. Vid slaget vid Asculum år 279 f.Kr. vann Pyrrhus en dyr seger. Han skulle senare säga: "Om vi vinner ännu ett slag, kommer vi att vara fullständigt förstörda." Slutligen drog han sig tillbaka från Italien efter ytterligare förluster vid slaget vid Beneventum år 275 f.Kr.

Under det andra puniska kriget (218-201 f.Kr.) korsade Hannibal Alperna med sin armé och vann stora segrar, som vid slaget vid Cannae. Trots dessa framgångar återhämtade sig Rom och besegrade slutligen Kartago vid slaget vid Zama (202 f.Kr.). Scipio Africanus, med stöd av numidierna, gav Rom segern. Detta gjorde Rom till den dominerande makten i västra Medelhavsområdet.

Under 2:a århundradet f.Kr. försökte Tiberius och Gaius Gracchus genomföra sociala reformer, såsom jordreformer och medborgerliga rättigheter för italienska allierade. Båda bröderna dödades dock av politiska motståndare. Samtidigt utökade Rom sitt område, som med grundandet av Gallia Narbonensis år 121 f.Kr.

Kravet på medborgerliga rättigheter ledde till det sociala kriget (91-88 f.Kr.), där Rom stred mot sina italienska allierade. Efter en hård kamp fick allierade det romerska medborgarskapet. Detta gav mer stabilitet, men interna politiska spänningar fortsatte att växa.

Konflikten mellan L. Cornelius Sulla och Gaius Marius eskalerade till inbördeskrig. Sulla etablerade sig som diktator år 82 f.Kr. och stärkte senatens makt genom reformer. Efter hans avgång år 79 f.Kr. förblev Rom delat, vilket satte det politiska systemet under ytterligare press.

År 49 f.Kr. valde Julius Caesar att inleda ett inbördeskrig mot Pompeius. Efter sin seger blev Caesar diktator och genomförde omfattande reformer. Hans motståndare fruktade absolut makt, vilket ledde till hans mord år 44 f.Kr. Detta återställde inte republiken, utan skapade mer kaos.

Efter mordet på Caesar bildade Marcus Antonius, Octavianus och Lepidus det Andra Triumviratet. De besegrade Caesarss mördare vid Philippi (42 f.Kr.), men spänningar mellan Antonius och Octavianus ledde till nya konflikter. År 31 f.Kr. besegrade Octavianus Antonius och Cleopatra vid slaget vid Actium.

Efter Actium blev Octavianus den enda härskaren av Rom. År 27 f.Kr. fick han titeln Augustus och blev den första kejsaren, vilket fullbordade övergången från Republiken till Kejsardömet.

Det romerska rättssystemet hade en stark indo-europeisk karaktär. Samhället var baserat på edbunden ömsesidighet där domarna hade den främsta uppgiften att upprätthålla den kosmiska ordningen och därmed undvika hämndaktioner och fejder.

I Rom hade magistratämbetsmän mycket makt, särskilt de med imperium, såsom konsuler, praetorer och censorer. Magistratämbetsmän kunde också upprätthålla allmän ordning genom att införa straff för brott. Rättssystemet kände till "provocatio", en tidig form av rättsskydd, som skyddade medborgarna i Rom mot obefogat ingripande av magistratämbetsmän.

Under kriser kunde en diktator utses för att utöva tillfällig absolut makt. Ämbetet varade vanligtvis sex månader, varefter den normala regeringen återställdes.

Censorerna var magistratämbetsmän ansvariga för folkräkningen och övervakningen av den offentliga moralen. Deras beslut kunde endast upphävas av en annan censor.

Den romerska armén utvecklades över tiden. År 107 f.Kr. blev armén tillgänglig för alla medborgare (med medborgerliga rättigheter), oavsett deras sociala klass. Legionerna bestod huvudsakligen av tungt infanteri, och armébefälhavarna kom fortfarande från aristokratin. Under den sena republiken var armén en yrkesarmé, där soldaterna fick en fast lön.

Även om Rom hade stora arméer, var armén svag i kavalleri, särskilt mot den snabba kavallerin hos de östliga fienderna. Rom försökte lösa detta problem genom att stärka marinen, särskilt för invasionerna av Caesar och Pompeius.

I det romerska samhället var pater familias, den äldsta mannen i en familj, den som hade auktoritet över familjen och förmögenheten. Medborgarskap gav rättigheter, men kunde också innebära förlust av social status om man inte följde den romerska moralen. Slavar utgjorde en viktig del av samhället. Vissa slavar frigavs, men de behöll ofta en lägre status än andra medborgare. Romarna hade ett system av patronage, där rika och inflytelserika personer erbjöd skydd till mindre rika medborgare i utbyte mot lojalitet. 

Borgare förväntades gifta sig och få så många barn som möjligt för att stärka familjen. Äktenskap var ofta politiska verktyg för att öka inflytandet. Patricier gifte sig genom en formell bröllopsritual som satte kvinnan under hennes mans kontroll. Vanliga borgare hade mer frihet i sina äktenskap, som inte alltid krävde mannens kontroll över kvinnan.

I den Romerska Republiken var den militära makten av stor betydelse. För varje kampanj eller slag tog romerska befälhavare auspicia (gudomliga förutsägelser) för att veta om gudarna var dem gynnsamma. Framgång i strid sågs som en kombination av personlig dygd (virtus) och gudarnas vilja. Generaler som triumferade klädde sig som Jupiter Capitolinus och lade sina lagerkransar vid hans fötter. Att inte följa religiösa ritualer eller brist på dygd ledde ofta till militära nederlag. Soldater som besegrades förväntades ta sitt eget liv istället för att bli tillfångatagna. Dygdiga offer, som de av Decii Mures, där soldater offrade sina liv för en seger, ansågs som det högsta goda.

Livet i den Romerska Republiken kretsade kring staden Rom, där de viktigaste politiska, administrativa och religiösa institutionerna befann sig. Rom expanderade snabbt utanför de ursprungliga gränserna och de första stadsmurarna. År 312 f.Kr. byggdes den första akvedukten, vilket försåg staden med rent vatten. Byggandet av akvedukter ledde till spridningen av offentliga bad (thermae), som spelade en central roll i den romerska kulturen. Rom hade också flera teatrar, gymnasier och många tavernor och bordeller. Boende var dyrt, och många vanliga borgare och frigivna bodde i lägenhetsblock (insulae), medan de rika hade stora hus med ett öppet atrium för möten och visning av rikedom.

Romerska städer hade ofta ett forum och tempel. Många egendomar förvaltades av förvaltare, medan ägarna bodde i staden.

Romarna tog över många utbildningsvanor från grekerna. Pojkar fick fysisk träning och förbereddes för en militär karriär, medan flickor fick undervisning hemma i vävning och spinning. Formell skolgång började vid sex års ålder och varade till tidiga tonåren, med fokus på läsning, skrivning och räkning. God retorik och kunskap i latin var avgörande för en politisk eller juridisk karriär.

Under 200-talet f.Kr. blev grekisk konst populär i Rom, och många romerska hem dekorerades med grekiska landskap. Romarna utvecklade sin arkitektur vidare, genom att använda bågar och valv, vilket gjorde det möjligt för dem att bygga imponerande offentliga verk.

Romersk litteratur påverkades starkt av grekiska författare. Kända dramatiker som Plautus och Terentius skrev komedier och tragedier, och de första romerska episka dikterna skrevs av Naevius och Ennius. Cicero, en politiker och filosof, var en av de viktigaste litterära figurerna från den sena republiken. Hans verk om filosofi och retorik hade stort inflytande på både hans samtida och senare generationer.