Om keltiska bälten & bälteskrokar

Bland de keltiska och germanska folken under den tidiga järnåldern var keltiska bälten och bälteskrokar ett vanligt och viktigt klädtillbehör. De hade både en praktisk och en symbolisk funktion: å ena sidan höll de klädesplagg som byxor, tunikor och peploi på plats, å andra sidan tjänade de som statusymbol och uttryck för konstnärlig smak. Både män och kvinnor bar bälten med krokar, ofta tillverkade av järn eller brons.

Bälteskrokar användes vanligtvis i kombination med läderbälten. Funktionen var liknande en knapp: läderbälte hade ett hål eller öppning där kroken kunde haka i. På så sätt höll sig bälte stadigt på plats, utan att ett bältesspänne behövdes. Denna typ av stängning var effektiv och möjliggjorde dekoration på de synliga delarna av bälteskrok.

Arkeologiska fynd visar en stor variation av bälteskrokar: från enkla, odekorerade järnexemplar till rikt dekorerade bronskrokar från elitgravar, såsom i Hallstatt. En typisk modell från den tidiga La Tène-perioden är den så kallade kistformade eller bipartita bälteskrok med platta, ofta med en utskjutande krok för bredare bälten. Dessa förekom i både kvinnliga och manliga sammanhang.

Denna typ av bälteskrok består av en stor rektangulär eller kvadratisk platta, vanligtvis av järn eller brons, med en utskjutande krok på ena sidan. Kroken stacks genom ett hål i läderbälte för att stänga bälte. Sådana bälteskrokar bars ofta med breda läderbälten, både av män och kvinnor. Vissa exemplar är rikt dekorerade med fantasidjur, meander-mönster eller stiliserade griphuvuden, vilket indikerar deras användning inom elitkretsar. De förekommer främst i Centraleuropa och är typiska för La Tène A–B1-perioderna (ca. 450–300 f.Kr.).

Dessa krokar har en rund eller oval form, med en ögla eller öga på baksidan som gör att de kunde fästas på en bälte eller textil. De fungerade ofta som en del av en bältesspänne mekanism eller som slutstycke på en bälte. De har hittats i sammanhang från både Hallstatt- och tidiga La Tène-perioden, och är vanliga i Sydtyskland, Österrike och Tjeckien. De dateras till Hallstatt D–La Tène A-perioden (ca. 600–450 f.Kr.).

Den S-formade kroken är symmetrisk och ofta tillverkad av järn. Denna typ användes ofta i par som stängning för kläder eller bälten. De är särskilt kända från kvinnliga gravsammanhang och dateras vanligtvis till Hallstatt C–D-perioderna (ca. 800–600 f.Kr.). S-formen antyder en enkel men effektiv stängningsteknik.

Den enkla, enstaka kroken är vanligtvis smidd av järn och har en rak eller lätt böjd form. Dessa krokar är funktionella och vanligtvis inte dekorerade, vilket pekar på en utilitär användning. Denna typ är utbredd och mycket vanlig under hela den tidiga järnåldern i Europa, ungefär från 900-talet till 500-talet f.Kr. (ca. 900–400 f.Kr.).

Vissa bälteskrokar har ett slutstycke i form av ett djurhuvud, såsom en fågel, bagge, tjur eller grip. Dessa är ofta dekorativa och förknippas med elitutrustning och ceremoniella sammanhang. Stilen på dekorationerna visar ofta österländska influenser, kännetecknande för tidig La Tène-konst. Sådana krokar har hittats i Slovakien, Österrike och Sydtyskland. De dateras till den tidiga La Tène-perioden (ca. 450–350 f.Kr.).

Den platta kroken består av en platt, avlång platta med en enkel krok i änden, men utan den kistformade strukturen hos den tvådelade varianten. De användes förmodligen för praktiska tillämpningar, såsom att fästa bälten eller verktyg. Denna typ är mindre vanlig och förekommer främst i Nordösteuropa. De flesta exemplen placeras i den sena Hallstatt- till tidiga La Tène-perioden (ca. 550–400 f.Kr.).

Denna typ utgör en hybrid mellan en krok och en spännmekanism. Designen kan tyda på en övergångsfas i låsteknologi där keltiska och medelhavsinfluenser smälte samman. Dessa bälteskrokar är sällsynta och påträffas ibland i gränsområden av keltisk-romerskt inflytande, särskilt i Gallien. De dateras oftast till La Tène B–C-perioderna (ca. 350–150 f.Kr.).

Bälten och bälteskrokar spelade en framträdande roll i den militära och symboliska utrustningen hos keltiska krigare. Flera arkeologiska fynd och konstverk från den senare järnåldern visar att bälte inte bara var ett praktiskt föremål utan också en kraftfull symbol för krigarskap och identitet.

En terrakottafigur från Egypten (220–180 f.Kr.), som nu förvaras i British Museum, visar en naken keltisk legosoldat — troligen en galatier — klädd endast i en dölja och en bälte. Ett annat exempel är bronsstatyn av en gallisk krigare från Saint-Maur-en-Chaussée (Oise, Frankrike), daterad till 1:a århundradet f.Kr. eller 1:a århundradet e.Kr. (Musée départemental de l’Oise). Denna krigare bär en torc om halsen och ett brett bälte med en tydligt synlig bälteskrok runt midjan, båda statusymboler inom krigar-elit.

Liknande motiv förekommer också i skulpturkonst. Fragment av en relief frise från Civitalba (Marche, Italien) visar två keltiska krigare, helt nakna förutom sina mantlar och bälten. Motiv av den nakna krigaren — endast klädd i bälte och ibland en dölja — återkommer ofta, exempelvis på den berömda Sten från Hirschlanden (Baden-Württemberg, Tyskland). Denna stenkrigarfigur stod en gång ovanpå en imponerande gravhög och visar möjligen en stamledare, naken förutom sin huvudbonad och bälte. På bälte bär han en svärd eller dolk.

En liknande avbildning finns på Sten från Osuna i Andalusien (Spanien), där en iberisk krigare i La Tène-utrustning med en falcata avbildas, återigen med ett brett bälte framträdande. Även den kända Braganza-brosch, ett guld-keltiberiskt konstverk, visar en kämpande krigare som möter ett fabeldjur — möjligen en drake eller varg — också naken, förutom sin hjälm och bälte.

Det återkommande motivet av den nakna krigaren med endast en bälte kan kopplas till Kurgan-stelerna från den proto-indoeuropeiska världen (ca 3000 f.Kr.), där krigare också avbildas endast med bälte och vapen. Inom den keltiska krigarkulturen skulle bälte inte bara ha varit funktionell, utan också symboliserat medlemskap i krigarklassen, lojalitet till en stam eller deltagande i en krigargrupp (cómos eller koryos).

Denna tradition av bälte som statusymbol fanns också i den romerska armén, där borttagandet av bälte (cingulum militare) ansågs vara en av de största förödmjukelser en legionär kunde genomgå — det berövade honom hans ära som krigare. Denna sedvänja kan ha sina rötter i äldre proto-indoeuropeiska övergångsriter, där unga män, beväpnade med spjut och endast klädda i en bälte, skickades ut i vildmarken för att bevisa sig som krigare och samla förmögenhet.

Även om de flesta keltiska bälten stängdes med krokar, visar statyn av den galliska krigaren från Vachères (1:a århundradet f.Kr., Musée Calvet, Avignon) en bälte med ett bältesspänne. Detta kan tyda på romerskt inflytande under eller efter de galliska krigen, där bältesspänne som stängningsmekanism gradvis vann mark inom keltiska områden.

Ett särskilt vackert exempel på ett keltiskt bälteskrok hittades i Prašník, Slovakien. Denna järnbälteskrok har en rektangulär platta och en krok i form av ett fantasidjur med mandelformade ögon och meander-mönster – typiska för tidig La Tène-konst. Dekorationen visar griphuvuden, ett österländskt motiv som genom lyxföremål kommit in i den keltiska konsten. Liknande krokar har hittats i Schwabsburg, Želkovice och på den österrikiska begravningsplatsen Herzogenburg-Ossarn.

Närvaron av komplexa djurmotiv som gripar eller tjurhuvuden indikerar mer än bara en praktisk funktion. Sådan symbolik kan hänvisa till skydd, makt eller gudomliga kopplingar.