Arkeologiska och etniska kulturer

Inom arkeologin nämns många 'kulturer', som Bägarkulturen eller Urngrävskulturen. Men vad är egentligen en sådan kultur? Säger det något om etnicitet och folk, eller bara om materiella utvecklingar? I denna artikel förklarar vi hur arkeologiska kulturer fungerar och vad de faktiskt säger och inte säger om människor.

En arkeologisk kultur definieras utifrån materiella rester, såsom keramik, verktyg, hus, sätt att hantera döda och andra arkeologiska fynd. Det är ett koncept som används av arkeologer för att särskilja grupper av människor från det förflutna som delar liknande materiella kännetecken. Termen introducerades på 1920-talet av arkeologen Gordon Childe, som hävdade att dessa delade kännetecken sannolikt var en materiell uttryck för ett folk.

En arkeologisk kultur skiljer sig dock från en etnisk kultur. En etnisk kultur avser en grupp människor som ser sig själva som en gemenskap med delade kännetecken, såsom språk, traditioner, religion, historia, DNA-släktskap och social identitet. Etniska kulturer är ofta svåra att direkt identifiera i arkeologiska sammanhang, eftersom självidentitet och sociala strukturer inte alltid är direkt synliga i materiella rester.

Ibland överensstämmer arkeologiska och etniska kulturer med varandra, och ibland inte. Anta att arkeologer om tusen år gräver upp våra saker. De kanske skulle tro att vi alla talade svenska eftersom vi hade IKEA-möbler. Detta visar att en arkeologisk kultur inte nödvändigtvis säger något om hur någon tänker om sin identitet. 

Föremål, som keramik, spreds genom handel. Människor antog också varandras seder, till exempel vid begravningar, eftersom dessa seder var mer praktiska, eller för att de ville understryka sin status.

Utan skrivna texter kan arkeologer bara visa trender i föremål och ritualer. Arkeologiska kulturer kan visa förändringar i materiell kultur och ge ledtrådar om en förändring i tänkesätt. I Centraleuropa började människor till exempel begrava sina döda på urnfält. Detta kan säga något om hur de tänkte om livet efter döden, eller om deras religion, men det är inte säkert. Ibland visar en sådan trend på migration, som i Snörkeramiska kulturen, men andra gånger inte, som i Úněticekulturen.

Vid migration tänker många på stora folkförflyttningar, som romarna eller mongolerna. Men ny forskning visar att migration ofta gick till på annat sätt.

Vid studiet av övergången från en kultur till en annan är det viktigt att inte döma för snabbt. I många fall pekar sådana övergångar snarare på förändringar i vanor eller livsstil än på att en befolkning ersätts.

Idén att stora grupper människor migrerade till ett nytt område och därmed störde hela samhället som en slags bowlingklot och påtvingade sina egna seder, stämmer oftast inte. Ibland fanns det krig, men ofta migrerade människor inom ramen för handel eller samarbete. 

Denna stereotyp ser man vid migrationen av de Proto-Indoeuropeiska stäppherdar till Europa. Arkeologen Marija Gimbutas hävdade att dessa herdar förstörde ett fredligt, matriarkalt samhälle. Men forskning visar en annan berättelse. En liten grupp herdar blandade sig med en större grupp neolitiska bönder. Genom denna sammansmältning uppstod nya folk och kulturer.

Migration skedde oftast i små grupper, såsom familjer eller delar av en stam. Människor flyttade på grund av fattigdom, hunger, klimatförändringar eller brist på land. På sin nya plats blandade de sig ofta med den lokala befolkningen. Så uppstod nya kulturer, såsom de latinska, förfäderna till romarna, eller den gaeliska kulturen i tidigmedeltida Skottland.

Människor flyttade ofta till platser där de kände igen gemensamma vanor eller språk, eftersom familj redan tidigare hade migrerat till ett område, eller för att kulturen liknade deras egen. Även delad konst eller religion spelade en viktig roll. Detta gjorde det lättare att känna sig hemma och smälta in i den inhemska befolkningen.

Från den tidiga bronsåldern var Europas befolkning kulturellt sett nästan uteslutande indoeuropeisk. Även om det ofta fanns likheter i kultur, språk eller tro bland migranter från andra ‘indoeuropeiska regioner’s, fanns det en misstro mot främlingar. Denna misstro hade flera orsaker. I många stammar var det vanligt att förvisa medlemmar som inte följde reglerna. Dessa utstötta personer sökte sin tillflykt någon annanstans och betraktades ofta som opålitliga eller farliga. Olika gamla rättssystem beskriver hur de hanterade denna osäkerhet.

Till exempel, i Romarriket var medborgarskap en exklusiv rättighet. Utlänningar – icke-romare – föll ofta under andra lagar och hade färre rättigheter. De betraktades ibland som allierade (socii).

Den gammal-irländska lagen hade en liknande hierarki. Hur en utomstående betraktades avgjorde vad någon fick eller inte fick göra inom gemenskapen och hur pålitlig han var. Detta kan jämföras med en modern certifiering.

En av de viktigaste indoeuropeiska traditionerna var just gästfrihetsprincipen (ghósti). Den indoeuropeiska ghósti-principen fastställde att gäster var heliga och skulle behandlas med respekt. Gäster hade ofta samma hederspris som sin värd, så länge de följde de lokala reglerna. I många kulturer var det en ära att ta emot gäster och det betonade den ömsesidiga alliansen mellan gäst och värd.

I detta sammanhang var gäster uteslutande människor med vilka överenskommelser som en handelsrelation fanns. Detta gällde även för resande specialister, såsom barder, handlare och domare. I den gammalirländska rätten, till exempel, hade lärda som filid (poeter) och domare särskilt skydd. Deras status förblev densamma när de befann sig i ett annat stamområde. Detta betonar hur kunskap och färdigheter ofta sattes över etnicitet eller härkomst.

I praktiken gick migration och interaktion med främlingar ofta hand i hand med handel, allianser och innovation. Många samhällen gynnades av kontakten med utomstående. Handlare förde inte bara med sig varor, utan också nya idéer och teknologier. Specialister, såsom hantverkare och byggmästare, togs ofta emot med öppna armar eftersom de tillförde värde till samhället.

Samtidigt var vissa migranter inte ute efter långvarig bosättning, utan efter tillfälligt samarbete. Tänk på legosoldater, som erbjöd sina tjänster till lokala härskare, eller resande handlare, som anpassade sig till sederna i de områden där de bedrev affärer.

En förändring i arkeologisk kultur innebär inte alltid att ett folk flyttade eller ersattes. Kulturer flöt ofta in i varandra. Människor handlade med varandra och tog över element från andra grupper. Det som slutligen räknades var de samhälleliga normerna och kulturella övertygelserna som gjorde att en stam blev en del av ett visst folk.