Intro: Grekisk antik

Den grekiska antiken kan delas in i olika historiska perioder. I denna blogg ger vi en kort översikt över historien om det antika Grekland för varje period.

Den mykenska civilisationen var den sista fasen av den Bronsåldern i Grekland, som varade från cirka 1750 f.Kr. till 1050 f.Kr. Mykenerna var en blandning av neolitiska bönder och en proto-indoeuropeisk elit. Den mykenska samhällsstrukturen betraktas som den första verkliga grekiska civilisationen på fastlandet, med palatscentrum, urbana strukturer, konst och skriften Linear B, som representerar den tidigaste formen av det grekiska språket.

Mykenerna var starkt påverkade av den minoiska kulturen på Kreta och andra medelhavscivilisationer, men utvecklade ett eget, komplext samhälle. Den viktigaste staden i den mykenska civilisationen var Mykene, men andra mäktiga centra var Pylos, Tiryns och Thebe. Dessa städer var centrum för makt och kultur i det mykenska Grekland.

Mykenerna var kända för sina innovationer inom olika områden, såsom teknik, arkitektur och militär infrastruktur. De byggde stora fästningar och palats, ofta på strategiska höjder, som i Mykene och Tiryns. Den militära makten var en viktig aspekt av samhället, med en krigararistokrati som var lojal mot wanax (kungen).

De mykenska grekerna bedrev intensiv handel över stora delar av Medelhavet. De upprätthöll nära band med många andra civilisationer, inklusive egyptierna och hettiterna. I texter från Egypten och Mindre Asien hänvisas till de mykenska områdena under namnen "Danaya" och "Ahhiyawa", vilket hänvisar till de mykenska kungadömena. Dessa internationella kontakter visar det inflytande som mykenerna hade i östra Medelhavet.

Den sena Bronsåldern på den östra sidan av Medelhavet kännetecknades av avancerade civilisationer med omfattande handelsnätverk och komplexa politiska system. Samarbete mellan riken som Troja, Egypten, hettiterna, mesopotamierna och mykenerna främjade ömsesidigt beroende, men detta gjorde dem sårbara för störningar. Kollapsen kan därför jämföras med den moderna kreditkrisen (2007-2008 e.Kr.).

Det finns olika teorier om orsaken till kollapsen, såsom klimatförändringar, vulkanutbrott, torka, sjukdomar, invasioner av sjöfolk eller dorier, eller de ekonomiska störningarna på grund av framväxten av järnbearbetning. Efter kollapsen ledde förändringen i metallteknologi till järnåldern.

Enligt Joseph Tainters systemkristeori leder en ökning i social komplexitet till samhällelig kollaps, eftersom människor återgår till enklare levnadssätt. Den komplexa politiken, ekonomin och sociala organisationen i den sena Bronsåldern gjorde det svårt att återuppbygga samhället efter en störning.

Klimatförändringar förde under den sena Bronsåldern torka till östra Medelhavet och orsakade en minskning av trädens tillväxt. Trädens årsringar i Anatolien visar en allvarlig torrperiod från ca 1198 till 1196 f.Kr. Även grundvattnet i Döda havets region sjönk drastiskt. Forskning visar att torkan påverkade platser kopplade till Bronsåldern undergång.

Sammanbrottet av den sena Bronsåldern var en period av samhälleligt förfall i Medelhavsområdet omkring 1200 f.Kr. Det kändes främst i Egypten, Anatolien, Egeiska havet, östra Libyen och Balkan. Kollapsen var plötslig, våldsam och orsakade kulturella störningar, vilket ledde till en kraftig materiell nedgång och en minskning av befolkningsantalet. Sammanbrottet av den sena Bronsåldern kopplades till händelser som Trojas fall, Mykenes och det hettitiska rikets undergång och kaoset i Kanaans land.

Palatsekonomin i den mykenska civilisationen, Egeiska regionen och Anatolien föll samman och förvandlades till de små, isolerade bykulturerna under de grekiska mörka åren (ca 1100-750 f.Kr.). Det protoindoeuropeiska hettitiska riket kollapsade, medan riken som det mellersta assyriska riket och det nya Egyptiska riket överlevde i försvagade former. Andra kulturer, som fenicierna, fick mer självständighet på grund av den minskade militära närvaron från Egypten och Assyrien.

Sammanbrottet av Bronsåldern anses vara en av de värsta katastroferna i den antika historien. Många kulturer minns denna period som en "förlorad gyllene tid". Endast några få stater överlevde sammanbrottet, såsom Assyrien, Egypten och de feniciska stadsstaterna, men även de var försvagade. Mot slutet av 1200-talet f.Kr. blev Assyrien svagare, medan Fenicien återvann sin självständighet. Mindre arameiska kungadömen uppstod i Levanten, och filistéerna bosatte sig i södra Kanaan. Troja försvann; Iliaden och Odysséen kan möjligen vara ett eko från denna avlägsna tid. 

Den grekiska mörka åldern, även kallad den post-palatiala Bronsåldern (ca. 1200–1050 f.Kr.) och den tidiga järnåldern (ca. 1050–800 f.Kr.), markerar en period av stora förändringar. 

Från 1050–800 f.Kr. fanns det fyra centra med större befolkningsantal: Lefkandi, Aten, Argos och Knossos. Krukmakare introducerade enkla geometriska mönster och förbättrade sina tekniker. Runt 900 f.Kr. antogs och anpassades det feniciska alfabetet med vokaler, vilket ledde till en ny skrivmetod som slutligen också blev bas för det latinska alfabetet.

Trots tidigare antaganden fanns det från 900 f.Kr. mer handel och kulturellt utbyte med öst än man trott, vilket framgår av fynd i Lefkandi. Dessa kontakter bidrog till återhämtningen av ekonomin. Lefkandi är också känt för en rik grav med hästar och lyxvaror, vilket pekar på social hierarki.

Grekland levde i små samhällen, ofta organiserade kring familjegrupper (oikoi). Jordbruk och hantverk fortsatte, men i mindre skala. Användningen av järn ökade, vilket gjorde vapen och verktyg mer överkomliga. Ekonomisk återhämtning började 800 f.Kr., med större handel och konstuttryck som dekorativ keramik och bronsföremål.

Den arkaiska perioden varade från ca. 800 f.Kr. till den andra persiska invasionen 480 f.Kr. Under denna period bosatte sig grekerna runt Medelhavet och Svarta havet och blev en del av ett omfattande handelsnätverk.

Perioden började med en stark befolkningstillväxt och genomgripande förändringar, inklusive framväxten av poleis (stadsstater). Enligt Anthony Snodgrass markerades en "strukturell revolution" i början och en intellektuell revolution i slutet av denna tid. Den arkaiska perioden lade bas för den klassiska perioden inom politik och kultur. Viktiga utvecklingar inkluderade det grekiska alfabetet, tidig litteratur, monumental skulptur, rödfigurig keramik och framväxten av hoplitarméer.

I Aten infördes tidiga demokratiska institutioner av Solon och vidare reformerades av Cleisthenes. I Sparta uppstod institutioner som helotstatus och Peloponnesiska förbundet under Lycurgus' inflytande, vilket gjorde Sparta till en mäktig aktör.

Den arkaiska perioden såg framväxten av polis som den dominerande politiska enheten. Många städer kom under tyranners ledning och tidiga lagar och administrativa system uppstod. Urbaniseringen, såsom synoikismos (förening av bosättningar), förstärkte denna utveckling. Städer som Aten och Argos förenades fysiskt och politiskt, vilket ledde till den klassiska betydelsen av polis.

Från 700 f.Kr. uppstod tyrannier där ledare grep makten, ofta stödda av privata arméer. Kända tyranner var Cypselus i Korinth och Theagenes i Megara. Även om ordet "tyrann" senare fick en negativ klang, sågs dessa ledare inte som illegitima på den tiden.

Under 800-700 f.Kr. grundade grekerna många kolonier runt Medelhavet och Svarta havet. Dessa kolonier var självständiga stadsstater. De första kolonierna uppstod på Sicilien och i Syditalien, känt som Magna Graecia ("Storgrekland"). Senare bosatte sig grekerna även i väst (t.ex. Marseille) och i öst (som Svarta havet).

Under den tidiga klassiska perioden var Aten en viktig stad, men först i slutet av 500-talet f.Kr. blev den en av de mäktigaste städerna i Grekland. Omkring 636 f.Kr. inträffade den första kända händelsen: ett misslyckat statskuppsförsök av Cylon, som ville bli tyrann av Aten. Vid den tiden hade monarkin ersatts av arkonter, en viktig position som endast kunde innehas av aristokrater (Eupatridae).

I Aten genomfördes reformer 594 f.Kr., såsom avskaffandet av skuldslaveri och tilldelning av medborgerliga rättigheter baserat på bas av inkomst istället för härkomst, vilket främjade migration mellan olika samhällsskikt. Man inrättade också en folkförsamling och ett råd med 400 medlemmar, vilket gav medborgarna mer inflytande. 

Sparta utvecklade en unik statlig form år 800 f.Kr. Efter det Första Messeniska Kriget (740–720 f.Kr.) blev messenerna slavar (heloter). Samtidigt fick spartanska ämbetsmän, ephorerna, mer makt. Runt 560 f.Kr. började Sparta ett nätverk av allianser, den peloponnesiska ligan, för att förhindra uppror och bekämpa rivaler som Argos.

Den grekiska befolkningen fördubblades runt 800 f.Kr., vilket ledde till större bosättningar. Många människor levde på små gårdar som odlade olika grödor, såsom spannmål, oliver och druvor. Handeln ökade också, särskilt med öst och södra Italien. Från 600 f.Kr. infördes mynt, vilket förenklade handel och betalningar.

Under den arkaiska perioden utvecklades grekiska konststilar till mer realistiska och naturliga former. Monumentalskulptur introducerades, och keramik skiftade från geometriska mönster till den tidiga rödfiguriga tekniken. Vid denna tid blev också östliga influenser synliga, särskilt i keramik och skulpturer. Inledningsvis bestod grekisk skulptur av små bronsstatyer av hästar och människor, främst funna i religiösa helgedomar. Senare gjordes mänskliga figurer i naturlig storlek av hård sten, inspirerade av egyptiska exempel. De mest kända skulpturerna från denna period är kouroi (unga män) och korai (unga kvinnor). Dessa tjänade som gravmonument eller religiösa bilder. Mot slutet av 600 f.Kr. minskade användningen av kouroi. Grekisk keramik utvecklades från geometriska mönster till figurativa designer. I Korinth uppstod runt 700 f.Kr. svart-figuriga tekniken, följt av röd-figuriga stilen i Aten runt 525 f.Kr. Dessa tekniker möjliggjorde mer detalj i dekoration.

Den äldsta grekiska litteraturen, främst poesi, härstammar från denna period och var en vidareutveckling av den indoeuropeiska bardiska traditionen. Homeros epos, såsom Iliaden och Odysséen, är de tidigast bevarade. Förutom epik uppstod lyrik och de första tendenserna till tragedi. Den tidigaste prosan dök upp runt 600 f.Kr. 

Den arkaiska perioden såg uppkomsten av monumentala stenstempel, såsom Apollotemplet i Korinth. Dessa tempel hyste ofta kultbilder. Antalet offer och votivbilder, såsom bronsfigurer, ökade kraftigt. Helgedomar som Olympia och Delfi blev pan-hellenska centra.

I Olympia, där Zeus kult funnits sedan de mörka århundradena, ökade antalet offer explosivt. Detta sammanföll med återupplivandet av de olympiska spelen år 776 f.Kr.

Delfi blev ett viktigt religiöst centrum, delvis på grund av utvecklingen av det berömda oraklet. Från 800 f.Kr. strömmade offergåvor från hela Grekland till denna plats.

Grekiska begravningsmetoder blev mer varierade. I Aten växlade kremering och begravning, ofta med enkla gravgåvor. Runt 700 f.Kr. utsågs begravningsplatser utanför staden. I vissa städer, som Sparta, begränsades extravaganta begravningar av lagstiftning.

Under denna period utvecklades grekisk filosofi och skrevs ner. Tänkarna som Thales kombinerade praktisk kunskap med filosofiska idéer.

Grekernas utvecklade hoplitskölden. Runt 700 f.Kr. uppstod de karakteristiska falanxtaktikerna. Inom sjöfarten introducerades triremen (tre rader roddare), vilket ytterligare utvecklade den grekiska sjömakten.

500-talet f.Kr. ses främst ur ett ateniskt perspektiv, eftersom många berättelser, pjäser och skrifter från den tiden kommer från Aten. Århundradet började med viktiga händelser som fallet av den sista ateniska tyrannen och reformerna av Cleisthenes 508 f.Kr., och det joniska upproret 500 f.Kr., vilket ledde till de persiska invasionerna. Trots erövringen av delar av Grekland besegrade grekerna perserna vid Marathon (490 f.Kr.) och senare vid Thermopylae, Salamis och Plataea (480-479 f.Kr.).

Efter de persiska krigen ledde Aten det Deliska förbundet, som under Athenas kontroll förvandlades till ett imperium. Detta orsakade spänningar med allierade och Sparta, vilket 431 f.Kr. ledde till det peloponnesiska kriget. Efter en kort fred återupptogs kriget, och Sparta besegrade Aten 404 f.Kr., vilket markerade slutet på Athenas dominans.

Sparta styrdes under hela sin historia av en diarki, med två kungar från Agiadernas och Eurypontidernas dynastier. Enligt legender härstammade dessa linjer från tvillingarna Eurysthenes och Procles, ättlingar till Herkules, som erövrade Sparta efter det trojanska kriget.

Det joniska upproret mot perserna (499-494 f.Kr.), stött av Aten, ledde till hämndaktioner från Persien. Vid slaget vid Marathon (490 f.Kr.) besegrade atenarna perserna. År 480 f.Kr. försökte Xerxes återigen erövra Grekland, men 31 stadsstater gjorde motstånd. Trots offer som vid Thermopylae uppnådde grekerna stora segrar vid Salamis och Plataea.

Aten dominerade därefter det Deliska förbundet, vilket orsakade spänningar med Sparta. Detta ledde 431 f.Kr. till det peloponnesiska kriget, som slutade med en spartansk seger (405 f.Kr.) och underkastelse av Aten. Efter kriget försvagades Sparta av nederlag mot Thebe, inklusive vid Leuctra (371 f.Kr.), vilket gjorde Messenien självständigt. Både Sparta och Thebe förlorade slutligen sin dominerande position på grund av ständiga konflikter.

Maktvakuumet i Grekland fylldes av Makedonien under Filip II, som 338 f.Kr. besegrade de grekiska stadsstaterna vid slaget vid Chaeronea och grundade det korinthiska förbundet. Filip mördades dock 336 f.Kr., varefter hans son Alexander den store fortsatte sin kampanj mot Persien. Alexander erövrade Persien, besegrade kung Darius III, och nådde till och med Indien. Hans plötsliga död 323 f.Kr. satte stopp för hans ambitioner, men han lämnade ett varaktigt arv i form av hellenismen.

Den hellenistiska perioden (323-30 f.Kr.) började med Alexander den Stores död och slutade med Kleopatra VII:s död, den sista makedonska härskaren av Egypten. Under denna tid uppstod nya monarkier baserade på makedonska och österländska traditioner. Alexanders generaler, kända som diadocherna, delade hans rike. Viktiga kungadömen var Antigonus och hans son Demetrius i Makedonien och Grekland, Ptolemaios i Egypten och Seleukos i Syrien och det forna Persiska riket. Mindre riken inkluderade Attaliderna i Anatolien och det grekisk-baktriska kungariket.

Gränserna mellan de hellenistiska kungadömena var initialt instabila. Antigonus försökte utöka sin makt men besegrades 301 f.Kr. vid slaget vid Ipsus. Vid mitten av tredje århundradet f.Kr. var gränserna i stort sett stabila, även om konflikter kvarstod. Under tiden blev städer som Alexandria och Antiokia viktiga centra för hellenistisk kultur. Många greker migrerade till nya städer i öst, som det indo-grekiska kungariket i Afghanistan och Pakistan.

Inom Grekland formade stadsstaterna två förbund: det akhaiska förbundet och det aetoliska förbundet. Dessa förbund var ofta i konflikt och blev inblandade i diadochernas krig. Antigoniderna kom i konflikt med Rom och blev slutligen besegrade; Makedonien blev 149 f.Kr. en del av den romerska republiken. Det seleukidiska riket föll sakta sönder och erövrades av Rom 64 f.Kr. Det ptolemeiska Egypten bestod fram till 30 f.Kr., då även detta rike införlivades av romarna.

Med det romerska övertagandet av det achaiska förbundet år 146 f.Kr. kom Greklands självständighet till ett slut.