Viking pärlhalsband

Pärlhalsband har använts sedan förhistorisk tid. Arkeologiska fynd visar att människor under Paleolitikum al pärlor tillverkades av snäckor, ben och stenar. Senare, under bronsåldern och järnåldern, blev glas- och metallpärlor populära. Pärlhalsband var populära i hela Europa.

Halsband förblev ett viktigt smycke under vikingatiden, även när de blev mindre populära i andra delar av Europa. De var mer än bara dekorativa tillbehör; deras material, form och sammansättning kan säga mycket om bäraren och dennes status.

Vikingahalsband tillverkades av olika material, såsom glas eller ädelstenar. Dessa pärlor var inte bara vackra, utan symboliserade också rikedom. Särskilt i elitkretsar var det ett tecken på status att ha en speciell exotisk samling av pärlor. Halsband kunde också innehålla unika element, såsom ett ovanligt amulett eller en speciell arrangemang av pärlor. Detta gav bäraren en särskild eller andlig betydelse.

Pärlhalsband var mycket mer än bara en statusymbol. Berättelser om Genevieve, Bathild och Brísing-halsbandet tillskriver en ritual betydelse till halsband för att människor skulle kunna förföra och till och med förmedla meddelanden.

Medeltida källor visar att halsband ibland till och med representerade identiteter. Ett berömt exempel är Brísing-halsbandet, som i den fornnordiska dikten Þrymskviða nämns som ägd av gudinnan Freyja. Enligt mytologin gjorde detta halsband henne oemotståndlig. Hon hade fått det av fyra dvärgar i utbyte mot sex. Man trodde att halsband kunde besitta viss livskraft eller andlig energi.

Ett anmärkningsvärt exempel som betonar den andliga rollen av halsband och hängsmycken är det arkeologiska fyndet av ett 10-tals gjuteri i Trendgården, Danmark. Där hittades en form som kunde gjuta både en tors hammare och ett kristet kors. Detta indikerar att den religiösa betydelsen av halsband övertogs i den senare kristna vikingatraditionen.

Inom vikingakulturen var halsband också nära förbundna med magiska praktiker. Rituella specialister, såsom völva, bar halsband som en del av sin materiella utrustning.

Arkeologiska fynd visar att vissa halsband hittades tillsammans med föremål som användes som magiska stavar. I 25 upptäckta halsbandskompositioner som kan kopplas till vǫlur har framträdande kombinationer av föremål hittats, inklusive ormsymboler och magiska stavar. Dessa kompositioner antyder att halsband spelade en roll i praktiken av seiðr-magi, en form av andlig och rituell magi under vikingatiden.

Arkeologen Leszek Gardeła har forskat på rituella föremål från vikingatiden. Han fann 19 gravar med ormsymboler, 42 med magiska stavar och 63 där pärlhalsband förekom. I 25 av dessa gravar hittades både halsband och magiska föremål, vilket antyder att völva eller andra rituella specialister bar halsband. Halsbanden från dessa gravar bestod oftast av pärlor, ibland kompletterade med hängen. Mängden pärlor varierade kraftigt: vissa gravar innehöll bara en pärla, medan andra hade 88.

Ibland visar det sig att pärlor inte alltid bars som halsband. I en grav i Fyrkat En samling pärlor och hängen hittades till exempel vid midjan av en individ, vilket kan tyda på att de var en del av ett bälte eller en väska. Detta gör det svårt att exakt fastställa hur kedjor bars och vilken betydelse de hade.

Kedjor ger viktiga insikter i de rituella praktikerna under vikingatiden. Den svenska arkeologen Callmer utvecklade ett klassificeringssystem för pärlsamlingar, vilket hjälpte till att datera vissa gravar. Han upptäckte 32 olika pärltyper, som han kunde dela in i kronologiska perioder.

Genom denna metod kan arkeologer inte bara fastställa när en viss kedja tillverkades, utan också hur kedjornas roll i ritualer har utvecklats över tid. 

Det äldsta kända fyndet av en völva-pärlsamling kommer från en kremeringsgrav i Fure, Norge. Pärlorna i graven är inte skadade av eld, vilket tyder på att de noggrant bevarades och separerades från den avlidne efter kremeringen. Denna forskning hjälper oss att förstå mer om användningen av pärlor under vikingatiden.

Johan Callmers system hjälper till att känna igen mönster i pärlor, men har begränsningar vid vanliga pärlor som brons, silver, guld, bärnsten och sten. I fyndet från Fure fanns 56 pärlor av dessa material, förutom 780 andra pärlor och 194 extra pärlor. Endast 132 pärlor kunde inte exakt klassificeras, delvis eftersom vissa hade smält av hettan från kremeringen.

Det är svårt att hitta fasta kännetecken för vad vi skulle kalla en 'völva-pärlassemblage'. Istället har det undersökts hur dessa assemblager passar inom bredare trender för användningen av halsband under vikingatiden. Studien bygger vidare på Callmers arbete och visar att pärlor och hängen kan berätta mycket för oss, även om de inte bars som halsband.

Ursprungligen daterade Callmer denna assemblage mellan 790 och 820, men senare fynd tyder på att pärlorna kanske begravdes tidigare, möjligen runt 760. Detta stöds av liknande fynd i Haukenes och den baltiska regionen. Dessutom innehåller assemblagen guldfolie sigill från Mellanöstern, som först uppträder i Ribe runt 780, men troligen cirkulerade tidigare i den baltiska eliten. En annan pärla med inskriptioner pekar på östliga kopplingar och kan vara en egyptisk fajans-pärla, vilket stärker intrycket att denna assemblage härstammar från en tid av intensivare handel med öst.

Fure-begravningen från slutet av 700-talet visar hur handelsnätverk expanderade vid den tiden. Ett irländskt korshänge i assemblagen pekar på kopplingar till Irland. Detta kan vara ett tecken på de tidiga vikingatågen, såsom attacken på Irland 795. Det är dock också möjligt att hänget erhölls fredligt, till exempel som en religiös gåva. Dessutom hittades magiska stavar i graven, vilket tyder på att kvinnan som begravdes hade en ritual roll och samlade föremål med andlig betydelse.

Fure-begravningen är ett av de tidigaste bevisen på ritualer kopplade till seidr-magi. Andra tidiga fynd av magiska stavar, såsom i Hellset, Pukkila-Isokyrö och Lille Ullevi, bekräftar att rituella praktiker redan existerade vid denna tid.

Det som är anmärkningsvärt med Fure-begravningen är kombinationen av en magisk stav och ett korsformat hänge. Detta kan tyda på en koppling mellan stavritualer och kristna praktiker. Samtidigt antyder guldfolie sigillen att kvinnan var en del av ett nätverk som förenade nordiska och östliga kulturer. Ett liknande exempel är den rituella specialisten från Pukkila-Isokyrö, som möjligen spelade en roll i att förena Skandinavien med handlare från öst.

Liknande fynd i Longva och Hopperstad visar att völvor hade tillgång till lyxvaror som kom långt bortifrån via handelsnätverk. I Longva begravdes en kvinna med ett halsband som till stor del förblev intakt efter kremeringen. Detta halsband innehöll 67 pärlor, varav nästan hälften kom från Mellanöstern. Dessutom fanns ett bärnstenshänge i form av en kvinnlig figur, vilket betonade hennes rituella roll och visade hennes koppling till seidr-magi.

I Hopperstad begravdes en kvinna med ett halsband som innehöll både lokala och orientaliska pärlor. I graven hittades också handelsvaror, såsom en arabisk dirham (mynt), vågar och glas. Detta tyder på att kvinnan troligen var involverad i internationell handel. Dessutom innehöll graven artefakter som är kopplade till insulära och kristna traditioner, vilket möjligen pekar på tidig kontakt med kristendomen. Dessa fynd visar att tidiga völva-figurer inte bara var andliga ledare, utan också möjligen öppna för kristendomen. Assemblage från Fure, Longva och Hopperstad antyder att dessa kvinnor spelade en viktig roll i spridningen av religiösa, magiska och handelspraktiker under den tidiga vikingatiden.

Det finns bara ett fåtal fynd av pärlassemblage som dateras före 900, vilket motsvarar perioden då de flesta vikingagravar och begravningar av seiðr-utövare från denna tid har hittats.

Assemblage från det tionde århundradet innehåller ofta amuletter såsom ormar och stavar, och ibland bergkristall eller karneol. Äldre assemblage innehåller oftast lindade glaspärlor, medan segmenterade pärlor blir vanligare under de senare 900-talet. Dragna glaspärlor förekommer sällan i kombination med bergkristall- och karneolpärlor, vilket hjälper till att datera assemblage.

Arkeologen Callmer identifierade 16 typer av halsband från det tionde århundradet. De flesta assemblage faller inom pärlperiod VIII (915-950), varav sex innehåller en blandning av bergkristall, karneol och lindade glaspärlor. Andra halsband innehåller endast bergkristall eller karneolpärlor, utan de lindade glaspärlorna från 800-talet. Senare assemblage faller inom pärlperiod VI (950-960) och pärlperiod IX (960-980), där 14 av de 17 assemblage kommer från 900-talet, med en preferens för perioden 915-950.

Många tionde århundradets assemblage visar en balans mellan traditionella och nya stilar. Ett halsband som hittades i Norge mellan 915 och 950 dateras troligen före 875, vilket gör det osannolikt att det producerades före 900. Föremål från dessa fynd visar nya stilar, såsom odekorerade ringar av blå eller färglöst glas, ogenomskinliga ringar och melonformade pärlor av grön glas.

Hoen-assemblagen kombinerar traditionell metallbearbetning med nya glasstilar. En grav i Tyskland visar en liknande övergång mellan gamla och nya stilar, med artefakter som dateras till pärlperiod VIII (915-950). Begravningen innehåller en gammal skivbrosch, typisk för början av vikingatiden, även om modet hade förändrats.

Birka-gruppen omfattar flera gravar, inklusive Bj. 660 och Bj. 844 från Sverige, Eketorp-skatten från södra Sverige och Grav 4 på Peel i Irländska sjön. Kvinnornas halsband i Birka visar olika stilar, vilket tyder på variation i modet. Kvinnan från Bj. 844 blev begravd med ett halsband av bergkristall, karneol och lindade glaspärlor, typiskt för tidigt 900-tal, men med förskjutningar mot mönster från senare år.

Kvinnan från Bj. 660 hade ett sällsyntare halsband med segmenterade och lindade pärlor bredvid äldre stilar, som var vanligare i tidigare generationer. Hennes halsband innehåller också nya importerade preferenser, såsom stora lavapärlor som speglar kalcedonliknande mönster.

Fragmenteringen av stilar i begravningarna av Bj. 660 och Peel-skatten speglar förändringarna i skandinavisk mode och sociala nätverk under 900-talet. Dessa skiftningar indikerar upplösningen av de nätverk som stödde dessa delade stilar.