Vikingprocessioner & hjulsmycken

Viking hjulsmycken är utvecklade från solkors som i Neolitikum och Bronsåldern symboliserar solen. Solen står för fruktbarhet och våra förfäder var medvetna om detta. För neolitiska bönder var övergången av årstider av stor betydelse. Deras överlevnad berodde på skördens framgång och landets fruktbarhet.

Bland proto-indoeuropeiska herdar från de pontiska stäpperna förekommer solkorset regelbundet. De använde det i hällristningar och bronskonstverk, spridda över Europa och Asien. Även i deras religion spelade solen en central roll.

I mytologin hos indoeuropeiska folk avbildas solen ofta som ett strålande hjul, draget av en häst i en stridsvagn. Hjulen på denna stridsvagn avbildades som det fyrspanniga solhjulet. Som vid solvagnen från Trundholm.

Inte bara solen utan även hästen som drog solen förknippades med landet och landets fruktbarhet.

I Skandinavien under vikingatiden hölls processioner som var kopplade till fruktbarhet. Vikingarna kände till linjära och cirkulära processioner. Linjära processioner är ofta begravningsritualer, där de avlidna kördes till graven med en vagn. Cirkulära processioner var kopplade till fruktbarhet. De började och slutade på en helig plats, såsom ett tempel eller en skog, och leddes av rituella specialister. Ibland ägde ritualer rum längs vägen. 

Kulten av Nerthus, som beskrivs i Tacitus' Germania, sagan Gunnars þáttr helmings och Gesta Danorum av Saxo Grammaticus, utförde sådana processioner.

År 98 e.Kr. skrev den romerske historikern Tacitus om de germanska folken. 

Han beskriver gudinnan Nerthus, som dyrkades av germanska stammar i området kring västra Östersjön (förmodligen Danmark eller norra Tyskland). Enligt honom trodde dessa folk att Nerthus rörde sig bland människorna och förde fred och välstånd. De transporterade hennes bild på en vagn dragen av oxar, åtföljd av en rituell specialist, och stannade på olika platser där fest firades. Under denna period slogs det inte och vapen lades undan. Slutligen fördes Nerthus tillbaka till sitt tempel, varefter den vanliga ordningen återupptogs.

Hennes procession verkar inte bara ha varit en form av dyrkan, utan främst avsedd att bringa fruktbarhet. Detta passar inom bredare fornnordiska fruktbarhetsritualer.

Nerthus kopplas ibland till den nordiska guden Njörðr, som är en del av Vanir, en grupp gudar associerade med fruktbarhet och överflöd. Även de fornnordiska gudarna Freyr och Freya förknippas med fruktbarhet och välstånd. Detta antyder att Nerthus-kulten var en tidig form av senare nordisk fruktbarhetsdyrkan.

En annan källa som beskriver en rituell procession är Gunnars þáttr helmings, en kort saga från 1300-talet. Denna berättelse utspelar sig i Sverige, där den hedniska tron på fruktbarhetskulten fortfarande var stark. 

Sagan handlar om den norska hjälten Gunnar, som hamnar i konflikt med en rituell specialist av guden Freyr. I berättelsen dyrkas Freyr i form av en träidol, och den kvinnliga rituella specialisten har en sexuell relation med denna idol som en del av kulten. 

Höjdpunkten i sagan är en årlig procession där bilden av Freyr körs runt i landskapet. 

I olika nordiska ritualer spelade ett heligt äktenskap mellan en gud och en rituell specialist en viktig roll. Detta sågs ofta som en form av fertilitetsmagi. I slutet av en sådan procession hölls vanligtvis en rituell fest, troligen i form av en ceremoniell offermåltid.

Mat hade en central plats i fertilitetsritualer, vilket kan ses i texter som Hákonar saga góða, Heimskringla och Kjalnesinga saga från medeltida Norge och Island. I Gunnars þáttr helmings var processionen särskilt inriktad på fertilitet. I slutet deltog deltagarna i en festmåltid, där troligen även djuroffer förekom.

Ett annat exempel på en sådan procession finns i Gesta Danorum av Saxo Grammaticus (ca. 1200). Han beskriver en procession runt avgudabilden av Freyr. Även Ynglinga saga av Snorri Sturluson nämner en liknande post-mortem procession. 

Den här typen av processioner var möjligen en del av en bredare kunglig tradition, såsom Eriksgatan-rutten i vikingatidens Sverige och liknande ritualer i medeltida Europa. Förutom en ceremoniell och politisk funktion hade processionen troligen också en religiös betydelse.

En annan form av cirkulär procession finns i det så kallade "rituella dramat" under vikingatiden. Eddisk poesi, en gammal nordeuropeisk genre om gudar och hjältar, framfördes ofta som en slags ‘teater’. Enligt forskaren Lars Lönnroth uppstod en föreställning där skådespelare tillfälligt antog rollen av gudar.

Några av dessa föreställningar, som Lokasenna, ägde rum i en festsal och krävde ingen rörelse eller procession. Andra dikter framfördes troligen på olika platser, vilket krävde att både spelare och publik skulle förflytta sig. Denna tradition återspeglar de rekonstruktionistiska handlingar som förekommer i hedniska ritualer, liknande de ritualer som völvan utförde i extatiskt tillstånd

Traditionen med processioner och kultvagnar är mycket äldre än vikingatiden. Vagnar spelade en framträdande roll som transportmedel i kulturen hos de indoeuropeiska stäppherdarna. Kultvagnar kan ha använts redan under bronsåldern. De äldsta miniatyrexemplen härstammar från urnefältskulturen ca. 1300 - 950-920 f.Kr.

Några exempel på kultvagnar och miniatyrkultvagnar är:

Strettweg kultvagn: 600 f.Kr.

Skallerup kultvagn: 1300 - 1100 f.Kr.

Dejbjergvagnen: 1:a århundradet f.Kr

Vagn från Oseberg-graven: Ca. 834 e.Kr.

Anmärkningsvärt är att fruktbarhetsgudinnan Freyja hade rollen som gudinna som drogs på en vagn. Gudinnan Freya tillhörde vanerna, vilket kan betona en hypotetisk släktskap mellan vanerna och de neolitiska bönderna.

Kvinnor representerar fruktbarhet och vårdagjämningen kan kopplas till både människans och landets fruktbarhet. Således kan ritualer som ägde rum under denna tid på året associeras med sexualitet för båda. Ett liknande mönster kan ses i den grekiska kulten av Demeter och Persefone som också kan ha daterats till neolitikum.

I gravar från vikingatiden har dussintals smycken med ekrade hjul återfunnits. Dessa har ofta fyra, nio eller tolv ekrar. Vissa smycken har hittats i gravar av religiösa specialister eller völvor. 

I vikingakulturen representerar hjulsmycken Freya: gudinnan för fruktbarhet och död. Om hjulsmyckena symboliserar vagnens hjul eller solen själv är oklart. Betydelsen är densamma. Inom denna dharmatiska religion är död och fruktbarhet sammankopplade och detta symboliseras i gudinnan Freya. 

Skönheten hos fertila unga kvinnor representerade både landets och människans fruktbarhet.  Dessa processioner hade möjligen en sexuell laddning, de utfördes på våren runt Ostara och Beltane-festerna. Då gick unga män och kvinnor till skogen för att älska där. I hela Indo-europeiska Europa har denna tradition sina varianter, ofta tvättade kvinnorna sig sedan med daggen vilket står för rituell rening. 

Det kunde bara finnas en kvinna som var majdrottningen. Hon var den vackraste och kom från den högsta samhällsklassen. Till slut representerar skönhet både kosmisk ordning och auktoritet. Hon kläddes vackert, troligen dekorerad med blommor och kördes runt i en procession på en vagn. 

Utan att med vår moderna blick stirra oss blinda på möjlig objektifiering av det kvinnliga könet, måste vi förstå hur viktig fertilitet var för vår kulturs överlevnad. Med en barnadödlighet på 50% och en genomsnittlig livslängd på 40 till 50 år, var det en stor nödvändighet att fylla på befolkningen för att inte dö ut.