Pagan symbolik: den Vilda jakten

Den Vilda Jakten är ett välkänt motiv i folktron hos olika indo-europeiska folk. Det är nära förbundet med de religiösa traditionerna hos kelterna & germanerna, vikingarna,  och slaviska folk. I denna blogg diskuterar vi denna tradition och belyser de moderna ritualer där den Vilda Jakten fortfarande är synlig.

Den Vilda Jakten är ett övernaturligt fenomen där en mytisk ledare står i spetsen för en grupp spöklika jägare eller övernaturliga väsen. Denna jakt äger traditionellt rum under perioden mellan Samhain (Halloween) och Yule (Jul), en tid då dagarna är som kortast och naturen befinner sig i ett tillstånd av mörker och död.

I folktron betraktades det att bevittna den Vilda Jakten ofta som ett dåligt omen. Det kunde tyda på annalkande olycka, såsom krig, pestutbrott eller till och med vittnets död. Man trodde också att människor som mötte Jakten kunde bli bortförda till underjorden eller alvernas rike. Vissa berättelser antyder till och med att människors själar under deras sömn togs med för att ansluta sig till jägarna.

Berättelsen om den vilda jakten har utvecklats över tusentals år. Därför är det svårt att fastställa den ursprungliga betydelsen. 

Jacob Grimm ansåg att den Vilda Jakten var en skrämmande nattlig ritt, ledd av en hednisk gud och hans kvinnliga partner. Grimm, en pionjär inom studiet av nordeuropeisk mytologi, såg detta som ett förebud om krig, där ledare som Wuotan, Huckelbernd och Berholt ofta avbildades som krigiska ryttare. Han hävdade att denna ritt ursprungligen förde välsignelser och välgång för det kommande året, men att jakten genom kristendomens inflytande fick en mörk och demonisk karaktär. Figuren av Wodan, en gång en social och betrodd gud, förvandlades till en skrämmande kraft. Ibland ersattes den manliga jägaren av kvinnliga figurer som Holda eller Berchta, som möjligen var Wodans maka.

Vissa forskare ser i den Vilda Jakten spåren av ett gammalt indoeuropeiskt arv, kopplat till dödskulten. Härigenom bringar de döda genom schamanistiska ritualer fertilitet och återfödelse. Jakten symboliserar den cykliska relationen mellan död och återfödelse inom den kosmiska ordningen. Således kan den också kopplas till det bredare konceptet av förfädersdyrkan, där de döda fungerar som medlare eller övergångsformer mellan de levande och de kosmiska krafterna. Dödshären står därmed i kontrast till de extatiska levande krigarna, såsom berserkers.

En annan teori kopplar den Vilda Jakten till tidigare germanska traditioner. Tacitus beskrev i sitt verk Germania de Harii , en stam som målade sig själva svart för att likna en armé av döda, vilket visar paralleller med den Vilda Jakten. Ritten ses också som ett fenomen där de döda krigarna, ledda av Oden, färdas i en rituell jakt genom luften.

Även om den Vilda Jakten främst förekommer i germansktalande områden, finns det också några berättelser från keltiska regioners och Medelhavsområdet, om än mindre utbredda.

Ledaren för den Vilda Jakten associeras ofta med den germanska guden Oden (eller Wotan). Han ses som en gammal, ambivalent gudom som både kontrollerar döden och återuppståndelsen, som en slags själens guide. Andra versioner av berättelsen nämner en historisk eller legendarisk figur som ledare, såsom Theoderik den Store, den danska kungen Valdemar Atterdag eller Sigurd Drakdödaren; den walesiska Gwyn ap Nudd, kung av Underjorden; och till och med bibliska figurer som Herodes, Kain, Gabriell eller Djävulen. I Tyskland kallas den Vilda Jakten ibland "Wildes Heer" (Vilda Armén), där ledaren kan anta olika identiteter, såsom Oden, Knecht Ruprecht (liknande Krampus), Berchtold och Holda.

Jägarna som följer ledaren framställs ofta som själar av avlidna eller spöklika hundar. I vissa versioner kan dessa jägare också vara alver, valkyrior eller andra övernaturliga varelser. Detta kan eventuellt passa inom det bredare konceptet av förfädersdyrkan. En teori föreslår att den Vilda Jakten är relaterad till det proto-indoeuropeiska bruket av kóryos (möjligen var Tacitus' Harii inte en stam, utan en kóryos-krigsgrupp), där unga krigare återvände med gåvor efter en boskapsräddning som ett initiationsritual.

Djur spelar en framträdande roll i Den Vilda Jakten, där hundar eller vargar ofta avbildas som jägarnas följeslagare. I vissa delar av Tyskland talas det till och med om varulvar som följer Jakten och stjäl mat eller öl från hus. Hästarna som jägarna rider på beskrivs ofta med övernaturliga egenskaper, såsom flera ben eller eldiga ögon, vilket betonar deras demoniska natur.

Även om Den Vilda Jakten i sin ursprungliga form är mindre synlig i dagens kultur, finns dess element kvar i moderna ritualer och folkfester. I vissa delar av Europa, såsom Tyskland och Skandinavien, finns det fortfarande traditioner där Den Vilda Jakten hedras eller återges. Detta sker ofta under vintermånaderna, när dagarna är korta och naturens mörka krafter verkar mest närvarande. Även i berättelser, konst och litteratur förblir Den Vilda Jakten ett populärt tema som påminner människor om naturens mystiska och skrämmande krafter.

I olika länder och regioners finns det varianter av berättelsen om Den Vilda Jakten, var och en med sina egna specifika figurer och kulturella tolkningar. Här följer en översikt över några regionala versioner:

I Tyskland finns det otaliga versioner av Den Vilda Jakten, som varierar per region i ledare och symbolik. Ledaren kallas ofta för der Schimmelreiter och är associerad med guden Wotan (eller Odin). I vissa regioner leds jakten dock av en kvinnlig figur, såsom Holda (även känd som Holle eller Holt) i Nordtyskland eller Perchta (även Berchta eller Berta) i Sydtyskland. Holda och Perchta ses som beskyddare av naturen och har både belönande och straffande egenskaper, kopplade till årstidernas cykel.

I Skandinavien var Den Vilda Jakten känd under olika namn. I Norge kallades den Oskoreia, ofta tolkad som 'Asgårdsrittet', och även som Oensjægeren ('Odins jägare'). Regionala namn som Åsgårdsrei ('Asgårdsrittet') fanns i Trøndelag, medan man i Sverige talade om Odens jakt och Vilda jakten ('Odins jakt' och 'vilda jakten'). I vissa norska legender leddes jakten av Guro Rysserova ('Gudrun Hästsvans'), en skrämmande figur som red på en svart häst vid namn Skokse. Etymologin av oskorei är dock omtvistad, med möjliga ursprung i Åsgård ('Asgård'), oska ('åska') eller det fornnordiska ǫskurligr ('fruktansvärd').

I England finns det olika namn för den Vilda Jakten, inklusive Herlaþing (fornengelska för 'Herla's sammankomst'), Woden’ss Hunt (Odinss Jakt), Herod’ss Hunt (Herodes' Jakt), och Cain’ss Hunt (Kains Jakt). I Cornwall var det känt som The Devil’ss Dandy Dogs, medan man i norra England använde termen Gabriel’ss Hounds. I Nordamerika kallades fenomenet ibland Ghost Riders.

I Nederländerna och Flandern, särskilt i norra Belgien, associerades den Vilda Jakten ofta med Bokkenrijders. Denna term togs under 1700-talet upp av kriminella gäng, som försökte legitimera sina aktiviteter genom att hävda att de var del av den legendariska jakten.

I walesisk folklore ledde Gwyn ap Nudd, ridande på en demonisk häst, den Vilda Jakten. Han åtföljdes av en flock vita och röda ögonhundar, Cŵn Annwn, hundarna från Andra Världen. Gwyn ap Nudd var underjordens kung, ansvarig för att tämja djävlar som ville förstöra själar.

I Frankrike kallades den Vilda Jakten för La Chasse Hellequin eller "Host", med ledaren Hellequin. Detta namn kan härstamma från det fornengelska Herla, via de normandiska härskarna i Storbritannien. I folktron är även figurer som Le Grand-Veneur kända, som jagade genom skogarna i Fontainebleau. I den fransk-kanadensiska folktron kallas en liknande tradition Chasse-galerie, där jägare 's nätter flyger genom luften i en kanot som straff för sina synder.

Bland västslaverna är den Vilda Jakten känd under olika namn, såsom divoký hon eller štvaní (tjeckiska för 'vild jakt' eller 'förföljelse'), dzëwô/dzëkô jachta (kasjubiska), och Dziki Gon eller Dziki Łów (polska). Denna tradition finns också hos sorber och slovener, där den är känd som Divja Jaga ('vild jaktfest'). Slaviska folkloreforskare tror att detta motiv har påverkats av tyska källor. I Vit-Ryssland kallas fenomenet Дзікае Паляванне, vilket betyder "vild jakt", och är troligen introducerat via Polen.

I Italien finns det olika benämningar för den Vilda Jakten, såsom Caccia Morta ('Död Jakt'), Caccia Infernale ('Helvetisk Jakt'), och Caccia Selvaggia ('Vild Jakt'). I Galicien, Spanien, är fenomenet känt som Estantiga eller Hostia, vilket hänvisar till en "gammal armé". I andra spanska regioners kallas det Compaña eller Santa Compaña ('trupp' eller 'kompani'), Gûestia i Asturien, och Hueste de Ánimas ('spökarmé') i León.

Wotanss Vilda Jakts roll under julperioden har troligen bidragit till utvecklingen av den nederländska julföreteelsen Sinterklaas och, i vidare mening, hans amerikanska motsvarighet Santa Claus. Det finns flera igenkännliga likheter mellan dessa figurer.

En av de mest framträdande är det långa vita skägget. Dessutom avbildas Sinterklaas ofta på en vit-grå häst, som han använder för sina nattliga turer. Därmed är Sinterklaas och Santa Claus mer än bara festliga symboler; de är också sammanflätade med äldre folklore och traditioner som går tillbaka till den germanska och indoeuropeiska mytologin. Utvecklingen av dessa figurer visar hur kulturella element förändras över tid och anpassar sig till nya sammanhang. Läs här mer om historien om Sinterklaas.