Introduktion: Nordiska Bronsåldern

Den Nordiska Bronsåldern omfattar en period i Skandinaviens förhistoria från cirka 2000 till 500 f.Kr. Denna period följde på kulturer som den Proto-Indoeuropeiska Stridsyxkulturen (Snörkeramisk kultur), Bägarfolkets kultur, Trattbägarkulturen och den Nordiska Stenåldern. I denna blogg utforskar vi identiteten hos dessa avlägsna förfäder till Vikingarna. 

Inom arkeologin talar vi om många olika kulturer. Ibland överlappar dessa med etniska kulturer men ofta inte. Samtidigt bör övergången mellan kulturer inte betraktas som en abrupt historisk händelse. I många fall upplevde man helt enkelt en förändring av vanor medan den gamla vanan fortsatte att existera ett tag vid sidan av.

De germanska Kopparålderskulturer och Bronsåldern kulturer utvecklades från de Proto-Indoeuropeiska stäppherdarna som runt 3.500 f.Kr. rörde sig västerut från de Pontiska stäpperna. På vägen blandades de med neolitiska bönder. Detta resulterade i blandkulturer, såsom Snörkeramikkulturen. DNA-undersökningar på kroppar från Snörkeramikkulturen visar att i vissa fall upp till 90% av de patriarkala haplogrupperna hänvisar till stäpp-DNA från den faderliga linjen.

I Skandinavien (särskilt Jylland) utvecklades en arkeologisk avknoppning av Snörkeramikkulturen, Stridsyxekulturen (2.800 - 2.300 f.Kr.), känd för sina särskilda typer av stridsyxor. Dessutom utvecklades från Snörkeramikkulturen Bägarkulturen (2500 -2000 f.Kr.). Dessa var genetiskt inte unika folk; krukor och stridsyxor är inte människor, utan arkeologiska kännetecken.

Genetisk forskning visar att befolkningen i den nordiska Bronsåldern var genetiskt besläktad med den i Snörkeramiska kulturen, Trattbägarkulturen och Únětice-kulturerna. De hade den högsta graden av laktostolerans bland alla europeiska bronsåldersfolk. Utvecklingen av den nordiska Bronsåldern runt 1750 f.Kr. var resultatet av en blandning av Stridsyxekulturen och Trattbägarkulturen, med betydande inflytande från Centraleuropa, särskilt från den proto-indoeuropeiska Únětice-kulturen. Detta inflytande medförde innovationer som bronsbearbetning, som systematiskt spreds från 1750 f.Kr., även om brons redan var i bruk tidigare, runt 2000 f.Kr. Migrationer från norr och öster bidrog till ytterligare genetisk och kulturell mångfald i regionen.

Regionen för den nordiska bronsåldern sträckte sig från Skandinavien till delar av norra Tyskland, och vissa forskare anser även delar av Estland, Finland och Pommern som en del av denna kulturella sfär. Under den nordiska Bronsåldern fanns det nära handelsrelationer med mykenska Grekland. Människorna i den nordiska Bronsåldern var experter på bearbetning av metall och handlade bärnsten mot metaller. På så sätt blev denna kultur en av de rikaste i Europa.

De flesta människor bodde på små gårdar, ofta bestående av ett långhus och ett par uthus. Från cirka 1300 f.Kr. blev det vanligt att bygga tre-skeppiga långhus, varav vissa var mycket stora. Dessa stora byggnader användes möjligen som ledarskapscentra. Det fanns också befästa bosättningar, verkstäder för metall- och keramikproduktion och speciella kultbyggnader. Bosättningar låg ofta på högre mark och nära havet, vilket främjade handel och ritualer.

Ett anmärkningsvärt exempel är den befästa bosättningen Hünenburg bei Watenstedt i norra Tyskland. Denna plats fungerade som handelscentrum, kultplats och maktcentrum.

Religionen hos de nordiska Bronsåldern var indoeuropeisk till sin natur och ses som föregångaren till den germanska mytologin. Solen spelade en central roll, vilket berodde på jordbruket. Man var beroende av solen för att grödorna skulle växa. Solen avbildas i tecken som solkorset, triskelion och spiralmotiv . Himlafadern, kosmisk tvilling och solgudinnan stod i centrum. Ritualer inkluderade offer av djur, vapen, smycken och ibland människor, ofta i vatten som sjöar och kärr. Ceremoniella föremål, såsom bronslurar, användes i religiösa ceremonier och har främst hittats i Danmark och Västra Sverige. Religionen var dharmisk till sin natur och centrerade sig kring den kosmiska ordningen och samhällelig edbunden ömsesidighet. 

Skepp spelade en stor roll i detta samhälle. Detta framgår av tusentals hällristningar och de stora stenskeppsgravarna. Dessa skepp var lämpliga för handel, fiske och krig. Sjöfartstraditionen från den nordiska Bronsåldern lade grunden för den berömda sjökulturen under vikingatiden.

Klimatet under den tidiga nordiska Bronsåldern var varmare än nu och jämförbart med dagens mellersta Tyskland. Detta gynnsamma klimat möjliggjorde intensivt jordbruk, till och med odling av druvor. Runt 850 f.Kr. började dock klimatet bli blötare och kallare, vilket gjorde livet svårare och orsakade migration.