Pagan symbolik: Triskelion

Triskelion eller triskele är en symbol som användes av olika folk från sent neolitikum i tusentals år. I denna blogg fördjupar vi oss i den omfattande historien och betydelsen av denna symbol.

Triskelion består av en trefaldig spiral med rotationssymmetri eller andra trefaldiga mönster som utgår från en gemensam mittpunkt. Den spiralformade designen kan baseras på sammanflätade arkimediska spiraler eller kan representera tre böjda mänskliga lemmar. Den trefaldiga framträdandet kan jämföras med den germanska valknut och triquetra.

Namnet introducerades 1835 av hertigen av Luynes, som studerade symbolik.

De första triskelionerna i Europa skapades av de neolitiska bönderna. De använde denna symbol tillsammans med andra vänster- och högervridna spiralmotiv. De sen-neolitiska bönderna älskade spiralmotiv och graverade dessa på sina stenmonument som gravar och stencirklar. Triskelion från Malta (4400-3600 f.Kr.) och på den megalitiska graven i Newgrange på Irland (3200 f.Kr.) är två exempel på detta. 

För stenåldersbönderna stod jordens fruktbarhet och solen som gav denna fruktbarhet i centrum för deras religion. De dyrkade equinoxerna och justerade sina stencirklar och gravmonument efter dessa. Ingången till graven i Newgrange är i linje med solens position vid vintersolståndet. Efter skörden kom dödssäsongen och under vintersolståndet återvände solen till de levandes rike för att ge fruktbarhet till jorden. 

Vissa teorier säger att dessa spiraler representerar en port till underjorden eller solens resa mellan under- och övervärlden. Andra föreslår att dessa spiraler står för evigt liv. Spiraler i form av en triskelion kan enligt vissa teorier kopplas till de växlande årstiderna eller åren.  

Mellan cirka 3000-2500 f.Kr. migrerade Proto-Indoeuropeiska stäppherdar från de pontiska stäpperna mot Europa.

Vi vet inte hur stäppherdarna och stenåldersbönderna sammansmälte. Troligen var detta en kombination av ömsesidiga äktenskap, kulturell assimilering och krigföring. I vissa områden ersatte stäppherdarna upp till 90% av det neolitiska DNA:t. 

Stäppherdarnas samhälle var baserat på boskapsskötsel, med vilken de vandrade omkring. De utövade en dharmisk naturreligion. De red hästar och experimenterade med koppar och senare brons vapen, såsom yxor. De var större än de neolitiska bönderna. 

Deras kultur var hierarkisk, edbunden och inriktad på individuella krigshandlingar. Men de hade inte bara krig med sina nya grannar. De antog traditioner och ritualer från dem, såsom jordbruks- och fruktbarhetsgudinnor. Möjligen härstammar de fornnordiska vanerna från neolitiska gudar. Vanergudarna Freyr, Freya och Njörðr är direkt kopplade till fruktbarhet, jordbruk och överflöd. Även gudinnorna Cybele och Demeter kan ha en lokal neolitisk ursprung.

Troligen antog stäppherdarna också de neolitiska spiralformade motiven och därmed triskelionen. 

I nordisk bronsåldern avbildas solen ofta som ett strålande hjul, draget av en häst och vilande i en stridsvagn. Ett exempel på detta är Trundholm-solvagnen från 1500-1300 f.Kr. Det finns fragment av liknande solvagnar funna i en gravhög i Jægersborg Hegn, Danmark.

Solen avbildas också som ett solkors eller solskiva. Dessa symboler är ofta graverade med spiralformade motiv, möjligen stiliserade solstrålar.

I den indoeuropeiska religionen stod den kosmiska ordningen centralt. Solen spelar en väsentlig roll som markör för årstiderna, övergången mellan dag och natt och liv och död. Därför blev solen en symbol för ordning, fruktbarhet och livet. Mörker stod däremot för kaos och död. Ljuset, med solen som främsta källa, sågs som förkroppsligandet av kosmisk harmoni och vitalitet.

Olika protoindoeuropeiska gudomar associerades med solen och andra himlakroppar:

• *Seh₂ul (Fornnordiska Sól): solens gud eller gudinna, som ger liv och upprätthåller ordningen.
• *Meh₁not (Fornnordiska Máni): månens gud, kopplad till tidens cykler och naturens rytm.
• *H₂éwsōs (Västgermanska Eostre): gryningens gudinna, som bringar morgonljuset och symboliserar början på en ny dag.

Talen tre och nio förekommer ofta i den indoeuropeiska hedendomen. I den fornnordiska traditionen förbinder livsträdet Yggdrasil tre olika riken och med sina grenar förbinder det nio världar. Ödesgudinnorna är alltid tre till antalet, och det finns tre faser av Ragnarök. Många gamla irländska Brehon-lagar innehåller också tre eller nio undantag. 

Talet tre spelar en viktig roll i de mytologiska berättelserna hos folk med en indoeuropeisk bakgrund. Därför består Valknut-symbolen av tre trianglar och triskelionen av tre armar. Troligen användes dessa tal för att symbolisera den kosmiska ordningen.

Konsten från den keltiska Hallstattperioden (800-500 f.Kr.) kännetecknades av geometriska mönster och abstrakta motiv. Den spiralformade triskelionen fortsatte att användas, till exempel på fibulae. Ibland hade triskelionen fyra istället för tre former. Den germanska konststilen under Brons- och järnåldern använde liknande motiv.

Den keltiska La Tène-konststilen (500-100 f.Kr.) är känd för organiska mönster, troligen inspirerade av växter och djur. Olika typer av triskelions användes, bland annat på mynt, armband och torques.

Triskelions användes flitigt i den mykenska kulturen i bronsåldern. Troligen spreds motivet därifrån till andra grekiska kulturer och den etruskiska civilisationen. 

Den grekiska konsten utvecklade den stiliserade triskele, bestående av tre stiliserade mänskliga ben. Detta är en yngre symbol som ofta förekommer på grekisk keramik. En attisk hydria-vas från slutet av 600-talet f.Kr. visar triskelen på Achilles skydda, vilket antyder att grekiska krigare bar den på sina sköldar. Symbolen förekommer också på mynt från Lykien och på staters från Pamfylien (Aspendos, 370–333 f.Kr.) och Pisidien. Den exakta betydelsen av den grekiska triskelen har inte uttryckligen bevarats.

Hertigen av Luynes påstod att symbolen ofta kombinerades med annan ikonografi, såsom örnen, tuppen, huvudet av Medusa, Perseus, och olika triadiska motiv (såsom tre halvmånar, ax eller majskorn). 

Triskele adopterades senare av härskarna i Syrakusa som emblem. Denna användning verkar vara relaterad till det grekiska namnet för Sicilien, Trinakria (Τρινακρία), vilket betyder 'ö med tre uddar'. Den sicilianska varianten av triskelen avbildas ofta med huvudet av Medusa i mitten. Sedan 1848 har den gamla symbolen återigen införlivats i moderna flaggor av Sicilien. Den äldsta kända avbildningen av en triskele på Sicilien finns på en vas från slutet av 700-talet f.Kr. Forskare har spekulerat i att denna symbol möjligtvis har ett minoisk-mykeniskt ursprung, även om inget övertygande bevis har presenterats.

 Till skillnad från i de grekiska och etruskiska kulturerna, där konstnärer hög hade hög status, blev de romerska konstnärer främst betraktade som hantverkare. Skulptur ansågs vara den högsta konstformen, men figurativt måleri var också uppskattat. Trots att många skulpturer har bevarats från det 1:a århundradet f.Kr., finns det lite kvar av måleri eller tidigare skulpturer.

I romersk konst adopterades triskelioner troligen från grekerna och etruskerna. De använde symbolen, ofta integrerad i bladformade dekorationer, i mosaikgolv och annan dekorativ konst. Terra sigillata-keramik erbjöd stilren och prisvärd design för en bred publik, medan romerska mynt fungerade som kraftfulla propagandaverktyg och har hittats i stora mängder.

Triskelionen fortsatte att användas i romersk konst, både i stiliserad form och integrerad i de organiska motiv som ofta förekommer i romersk konst. Dessutom använde romarna även triquetra på sina skivformade trumpetfibulor och i sina mosaikgolv. 

Även i senromersk och germansk konst från Migrationsperioden fortsatte triskelionen att användas ofta. De germanska stammarna, såsom alemannerna, avbildade ofta triskelionen i kombination med hakkorset eller solkorset, exempelvis på skivfibulor och särskilt på hängen. 

Efter introduktionen av kristendomen under andra hälften av 3:e århundradet e.Kr. ansågs triskelionen vara tecknet för den kristna heliga treenigheten. Som sådan användes den från och med 500-talet även i bokilluminationer och på stående korsmotiv, som särskilt var populära fram till 1000-talet e.Kr. på de brittiska öarna. 

Förmodligen tolkades motivet av triskelionen olika av olika folk, under olika tidsperioder. Särskilt i senare perioder användes triskelionen ibland helt enkelt som ett knutverk för att fylla en tomhet. På så sätt anslöt konstnärer omedvetet till en urgammal tradition. 

Spiraltecknet på den ursprungliga triskelionen symboliserade förmodligen solen eller solstrålar. Triskelionen användes i det sammanhanget för att avbilda olika positioner av solen (år, månader eller delar av dagen). Vi spekulerar att denna tradition möjligen fortfarande var känd i den sena Bronsåldern.

I den keltiska La Tène konststilen och den romerska konsten var organiska mönster mycket populära. Det är osannolikt att betydelsen av triskelionen vid denna tid var densamma, även om den avbildas uttrycksfullt på keltiska mynt, vilket verkar bevisa motsatsen.  Även germanerna under Migrationsperioden använde triskelionen. De avbildade den på sina stora amulett-formade hängen och kombinerade ofta symbolen med svastikan och solhjulet. Möjligen var den fortfarande relaterad till soldyrkan hos germanerna.

Kristendomen associerade triskelionen med den heliga treenigheten. Därför integrerades symbolen i den kristna konsten på de brittiska öarna.