Magiska uppgifter för völvan

Under vikingatiden uppfyllde völva olika religiösa funktioner som inte utfördes av vanliga prästinnor eller kultledare. Hennes roll i detta samhälle är ibland till och med kontroversiell på grund av hennes association med erotik. Völva-traditionen ledde senare i kristendomen till häxbränningar. Därför är det viktigt att se hennes roller som en hörnsten i Viking-samhället.

Precis som i Grekisk och Romersk religion fäste de fornnordiska gudarna lite uppmärksamhet åt enskilda dödligas angelägenheter. Deras roll var att upprätthålla den kosmiska ordningen och detta var för gudarna en evig kamp och strävan. I dessa religioner görs ingen åtskillnad mellan prästklassen och aristokratin. Det låter konstigt för oss moderna människor. Men att upprätthålla den kosmiska ordningen var gudarnas och aristokratins roll.

I fornnordisk litteratur associeras völvan med olika uppgifter. Alla dessa uppgifter förekommer en eller flera gånger i källorna. Numera gör vi en åtskillnad mellan vita (välvilliga) och svarta magi (illvilliga magi), men det är okänt om detta gjordes redan under vikingatiden. Båda påverkar den kosmiska ordningen och det är ofta oklart om detta är positivt eller negativt. 

I några källor ombeds en völva att påverka vädret. 

Kungen Óláfr Tryggvason rådfrågar en seiðkona för att påverka vädret. Óláfr ska ha bett henne att ändra vinden så att hans flotta kunde segla gynnsamt. 

I Orkneyinga saga beskrivs hur en seiðkona anlitas för att kalla fram en storm som kunde sänka fientliga skepp. 

Ett av völvans ritualer var kveldriður, även känd som nattlig ritt eller mardröm. I Eyrbyggja saga beskrivs hur en fiende besöktes i sin sömn, ofta driven av kärlek eller svartsjuka. Detta nattliga besök kunde orsaka allvarliga skador på offret eller till och med vara dödligt.

Termen kveldriður förekommer till och med i lagen, där den benämns som trollriður, vilket antyder ett magiskt eller övernaturligt ursprung. Detta fenomen ansågs vara ett allvarligt hot och kunde orsaka betydande kaos. 

Att tolka drömmar var ett av sätten som vikingarna förutsåg framtiden på. Flera exempel på detta nämns i källorna. Det betonas att om någon själv börjar tolka sina drömmar, finns risken för misstolkningar som kan ha katastrofala följder. Därför rekommenderades det att rådgöra med en specialist som völva. Denna praxis förekommer bland annat i Völsunga-sagan, Gísla saga Súrssonar och Eyrbyggja saga

Förmodligen var völvan involverad i runor förutsägelser och magi. Den romerske författaren Tacitus nämner hur germanerna ‘skär lotter’ och kastar dem på en vit duk för att sedan förutsäga framtiden. Denna praxis nämns sällan i vikingasagornas. I Njáls saga nämns detta. Det är troligt att symbolerna avser runor och förmodligen var en völva eller annan rituell specialist inblandad i dessa förutsägelser. 

Det finns fler litterära källor tillgängliga om ristning av magiska runor för att bringa kraft, hälsa eller framgång. I Sagan om Ragnar Lodbrok skriver Aslaug ett runmeddelande på en stav för att varna sina söner. Detta visar att både kvinnor och män kunde rista runor. I Gretti’s saga det nämns att Grettir lämnar en runinskrift på en sten, vilket visar att krigare också kunde använda runor. Vissa källor nämner krigare som själva ristade runor i sina vapen eller på föremål. I Njáls saga varnas för skadan som kan orsakas av att gravera runor felaktigt. Flickan i denna saga botas inte utan blir istället sjukare av det. En specialist behövs för att häva förbannelsen.

Förvandling var ett vanligt fenomen i nordisk mytologi och användes i stor utsträckning. Gudinnan Freya red till exempel på en vildsvin, och i olika sagor nämns völvor som antar formen av en varg.

I den mytiska berättelsen om poesins mjöd ändrar Odin form flera gånger, och även Loki är känd för sina transformationer. Dessa förvandlingar kan associeras med shamanistiska praktiker, där utövaren ofta bar djurattribut som fjädrar, masker eller huvudbonader.

På Osebergskeppets tapet finns troligen två völvor avbildade som bär djurmasker, vilket ytterligare förstärker kopplingen till shamanistiska ritualer.

Völvan nämns i källorna endast en gång i samband med läkande. Det är oklart om en völva sysslade med detta.

Det händer flera gånger i sagornas att en völva tillfrågas om råd när det ska avgöras när en strid ska utkämpas. Detta skedde både hos germanerna och vikingarna.

Ett känt exempel på detta är Heiðr, völvan från Völuspá, som förknippas med att framkalla krig och oro bland människor. Även i Hrólfs saga kraka nämns en spåkvinna som ger en kung råd om utgången av en strid.

Dessutom fanns det fall där en völva inte bara gav strategiska råd, utan också ombads att 'sitta ut' en strid. Detta innebär att völvan fysiskt befann sig bakom frontlinjen, möjligen i trance, för att magiskt attackera fienden eller kanske vägleda själarna hos fallna krigare till efterlivet.

Ett exempel på detta är stridssättet som förknippas med Alruna-prästinnorna hos germanerna, kvinnliga sierskor och magiker som både gav råd och möjligen ingrep andligt i striden.

Likt Odin kunde völvan prata med de döda, särskilt med hängda. Detta gjordes troligen med en dödsgalder (magisk sång för att väcka eller rådfråga de döda). Denna praxis fortsatte in på 1200-talet.

Völuspá (Poetiska Edda): I denna profetiska text berättas det hur Oden väcker den döda völvan ur hennes grav för att få kunskap om framtiden. Detta ses som en form av nekromanti.

Baldrs Draumar (Poetiska Edda): Oden väcker en död völva ur hennes grav för att fråga henne om Balders död. Detta visar att att rådfråga de döda genom magiska formler var ett känt koncept.

Ynglinga saga (Heimskringla, Snorri Sturluson) beskriver hur Oden samlade sin kunskap genom att tala med de dödas andar, särskilt med andarna av hängda.

Det tema som mest associeras med völvan är spådom. Spådom var inte unikt, i flera andra indo-europeiska kulturer användes spådom flitigt. Frågan är om spådom bestod av både extatiska förutsägelser eller även av att förmedla kunskap för att kunna påverka framtiden. I fornnordiska källor betraktades de både med respekt och misstro.

Det eddiska poemet Hávamáll varnar för en völva som förutspår goda nyheter ("vǫlu vīlmaeli", 'völvans behagliga ord'). Andra texter visar att vǫlur ofta endast gör gynnsamma förutsägelser och döljer olycka, vilket kan förklara denna varning.

I Viga-Glúms saga reser Oddbjǫrg runt och gör förutsägelser, men kallas inte för völva, utan för fróð ('vis') och framsýn ('med framsynthet'). Texten nämner inte hur völvan samlar sin kunskap, och ritualer beskrivs inte explicit. Däremot beskrivs hennes mottagande på gårdarna som ritualiserat: graden av gästfrihet påverkar förutsägelsens natur:

Saldis frågar om en förutsägelse om sina barnbarn och vill att den ska vara positiv 'gör det till något vackert'. Oddbjǫrg svarar att hon inte kan se om något gott väntar dem. Saldis klagar att hon förtjänar bättre efter sin gästfrihet och ber Oddbjǫrg att tiga om hon inte kan förutsäga något positivt. Hon hotar till och med att jaga bort henne om hon förutsäger något negativt ("ef þú ferr með illspár"). Oddbjǫrg påstår att hennes förutsägelser inte beror på mottagandet, men avslöjar slutligen sina sanna insikter: olycka och död för pojkarna.

Spåmän betraktades tydligen som verkliga framtidsförutsägare, men var tvungna att censurera sina insikter. Detta kan ha att göra med tron att avslöjandet av ödet också gör det verkligt. Även om misstro mot spåmän kan förklaras med kristet avvisande av hedniska praktiker, verkar detta inte vara en fullständig förklaring, med tanke på den bredare kulturella spridningen av detta tema.

Runinskriften på Björketorp-sten (DR 360, Sverige) innehåller möjligen orden upArAbA sbA, vilket har tolkats som 'olycksspråk' — en indikation på att förutsägelser ansågs potentiellt skadliga.

Man skulle kunna spekulera att ju bättre gästfriheten är, desto storslagnare är den framtid som förutspås, precis som i bardisk poesi. Därmed kan du vända dig till din familj och män som är imponerade av detta och gärna följer med dig på fälttåg för att dela dina framgångar.

I Ljósvetninga saga använder en kvinna klädd som man en yxa i en ritual.

Det fanns en kvinna vid namn Þórhildr, Änkan från Vǫðlar. Hon betraktades fortfarande som en völva. Guðmundr ville tala med henne och sa:

"Jag är här för att få veta om hämnd kommer att tas på mig för Porleikrs död."

Þórhildr svarade:

"Kom tillbaka vid ett annat tillfälle, när jag är ensam."

En tid senare gick Guðmundr tillbaka till hennes gård tidigt på morgonen. Han fann henne utomhus, klädd i hjälm och med en yxa i handen. Hon var redo att utföra en ritual. Hon gick till en stor sten, slog med yxa på vattnet och sa:

"Jag tror inte att någon kommer att ta hämnd på dig."

Guðmundr frågade:

"Kan du också ta reda på om mina söner är säkra?"

Þórhildr svarade:

"Det är en svårare fråga."

Därefter slog hon återigen på vattnet och uttalade en besvärjelse. Vattnet blev röd av blodet. Hon sa:

"Jag tror att detta betyder att en av dina söner kommer att dö. Men jag kommer inte att ta på mig fler tunga bördor genom att utföra denna typ av besvärjelser."

Guðmundr respekterade hennes ord och bad henne aldrig mer om förutsägelser.

I Erik saga vol. 4 finns en berättelse om en völva som kallas in för att förutsäga resultatet av en skörd. I början av vintern hotar hungersnöd att drabba samhället. Bond Þorkell måste hitta en lösning och kallar Þorbjörg, en gammal kvinna och siare, till hjälp. Hon reser under vintern mellan gårdar och blir inbjuden till rituella fester (veizla). Människor vill veta sin framtid eller skörden för det kommande året.

Þorbjörg kommer till Þorkells gård och utför ritualer i två dagar och en natt. Därefter hämtas hon av en budbärare från en annan gård. Ritualen hjälper samhället att få dold kunskap. Þorbjörg leder ritualen och organiserar genomförandet.

Vid ankomsten blir Þorbjörg rituellt hälsad. Þorkell leder henne till en speciell stol (hásæti), klädd med hönsfjädrar, och nämner husets invånare. Hon får en särskild måltid av mjölkgröt och djurhjärtan, serverad i speciell kärl / Porslin. Detta verkar behövas för hennes förutsägande arbete.

Nästa kväll får Þorbjörg de nödvändiga föremålen för att utföra seiðr (spådom). I detta skede är samhället helt frånkopplat från det dagliga livet. Hon förutsäger att hungersnöden kommer att ta slut och att våren kommer att ge en god skörd. Hon besvarar också personliga frågor.

Þorbjörg sitter på en upphöjd stol (hjallr), medan kvinnor sjunger i en cirkel runt henne. Hon får hjälp av Guðríðr, som trots sin kristna tro känner till de sånger (varðlokkur) som behövs för förutsägelsen.

Ritualen hjälper samhället att göra strategiska val. Det visar hur viktig kunskap om framtiden var och hur människor försökte påverka den.

Vikingarnas livsåskådning hade olika frågor som inte besvarades av den sekulära tron. För dessa frågor var man hänvisad till völvans praktiker. Även om arkeologiska och litterära källor berättar mycket om de samhälleliga uppgifter som völvan utförde, vet vi fortfarande inte mycket. Till exempel: hur förhåller sig völvans uppgifter i förhållande till de vanliga prästinnorna i de olika fornnordiska kulterna? Fanns det skillnader mellan olika typer av völvors som utförde olika uppgifter och hade olika specialiseringar?

I dessa berättelser hjälper völvan människor att navigera genom livet och ta bort rädslor samtidigt som de blir mer självsäkra för att kunna fatta beslut. Rädslan och den hårda verkligheten gjorde völvans arbete nödvändigt. Medan den projicerade världsbilden är helt annorlunda än vår moderna bild.

Vi får inte glömma att vikingarna inte var ovanligt vidskepliga, men att völvors, precis som oraklen i den klassiska världen, måste bevisa sig själva innan de blev trodda. Hur konstiga völvans uppgifter än låter för oss, vet vi förmodligen bara toppen av det antropologiska isberget.