Pagan symbolik: Vikingvargar

Överallt i  den germanska och vikingakonsten avbildas vargar. Ibland som djur och ibland vävda eller dolda i komplexa knutmönster. I denna blogg fördjupar vi oss i symboliken bakom detta mytiska djur.

Vargar spelade en framträdande roll i den germanska och fornnordiska mytologin, där de representerade både hjältar och hot. Fenrir, den onda vargen från Ragnarök, är den mest kända, men även Geri och Freki, Odins trogna vargar, är viktiga figurer. Närvaron av både den destruktiva Fenrir och de lojala Geri och Freki understryker vargens dualitet i dessa kulturer.

Denna symbolik har sitt ursprung i Proto-Indoeuropeiska traditioner. Vargar förkroppsligade både kaos och förstörelse som trohet och styrka. Det är denna tvetydighet som gjorde vargen till symbolen för trohet, krigsduglighet och taktisk intelligens som kan ses överallt i den indoeuropeiska kulturen.

Runt 3000 f.Kr. migrerade de protoindoeuropéerna från den pontisk-kaspiska stäppen till Europa. Så lade de grunden för kulturer som vikingarna, romarna, grekerna och kelterna. Många av deras kulturella uttryck är fortfarande synliga i den germanska och skandinaviska kulturen.

För talarna av protoindoeuropeiska var vargar både fruktade fiender och beundrade varelser. Dessa rovdjur hotade inte bara boskapen utan även familjernas överlevnad. Vargattacker kunde förstöra hela samhällen och orsaka svält. Med sin listiga intelligens och imponerande styrka utgjorde vargar ett ständigt hot mot det dagliga livet.

Å andra sidan hade hundar - tama ättlingar till vargen - länge innan människan höll höns eller red hästar, varit trogna följeslagare och beskyddare av familjen. 

Fenrir, den gigantiska vargen från den nordiska mytologin, förkroppsligar den listiga och destruktiva kraften av kaos. Som son till Loke och Angrboða och bror till Jörmungandr och Hel, spelar Fenrir en nyckelroll i Ragnarök, världens slut.

Enligt Poetiska Eddan och Prosaiska Eddan växer Fenrir till ett hot som gudarna inte kan ignorera. De binder honom med det magiska bandet Gleipnir, men inte utan uppoffringar: Týr förlorar sin hand i denna process. Gudarna undviker dock Fenrirs död för att undvika blodsutgjutelse på helig mark, en gammal indoeuropeisk sedvänja.

Fenrirs uppror mot Oden förklaras ibland genom paralleller med verkliga vargars beteende. Etologen Valerius Geist föreslår att Fenrirs kamp om dominans kan ha inspirerats av observationer av vargar som ibland utmanar och dödar sina ledare.

Fenrirs myt illustreras i arkeologiska fynd som Ledberg-sten och Gosforth-korset, där hednisk och kristen symbolik möts. I kristna tolkningar symboliserar Fenrir det onda, medan Oden representerar det goda.

Under Ragnarök dödar Fenrir Odin, men han övervinns själv av Odins son Víðarr. Denna konfrontation betonar den eviga kampen mellan ordning och kaos. 

Även om Fenrir i kristna tolkningar ofta avbildas som ren ondska, såg de dharmatiska indo-europeiska traditionerna kaos inte bara som destruktivt, utan också som nödvändigt för att skapa förnyelse. Fenrir kan därmed förstås som en förkroppsligande av det oundvikliga ödet: en kraft som behövs för att förstöra det gamla och ge plats för det nya. Utan kaos kan det inte finnas någon ordning.

I den nordiska mytologin symboliserar Geri och Freki, två vargar som följer med Odin, den trogna relationen mellan människa och varg (hund). De nämns i den Poetiska Eddan, Prosa Eddan, och i skaldisk poesi. Geri och Freki var möjligen de symboliska personifikationerna av de germanska Úlfhéðnar, krigare som stred i ett vargliknande trance som följare av Wodan/Odin. 

Namnen Geri och Freki betyder båda 'girig' eller 'glupsk' och har rötter i det urgermanska språket. Geri kan härledas till den proto-indoeuropeiska stammen *gher-, som också förekommer i namnet Garmr, hunden som är associerad med Ragnarök. Freki delar liknande rötter med ord från gotiska, fornnordiska och fornhögtyska, som alla pekar på glupskhet.

I den Poetiska Eddan matar Odin Geri och Freki all mat från sitt bord, medan han själv endast konsumerar vin. Detta bekräftas i Prosa Eddan, med förklaringen att Odin som gud endast behöver andlig föda. I dikten Grímnismál beskrivs de som trogna följeslagare som slukar kropparna av de fallna i strid. 

Arkeologiska avbildningar, såsom på Böksta-runstenen , visar Odin tillsammans med vargarna under en jakt på en älg.

Den 19:e århundradets forskare Jacob Grimm noterade att Geri och Freki uppvisar likheter med Apollons heliga vargar och andra indoeuropeiska berättelser om vargar. Filologen Maurice Bloomfield kopplar dem till vedisk mytologi, där guden Yama har två hundar som ledsagar de döda.

Geri och Freki speglar en bredare indoeuropeisk tradition där vargar ledsagar gudar, liknande den grekiska Apollon, den vediska Yama och den romerska Romulus & Remus. De förkroppsligar dessa djurs styrka, medan den mytologiska vargen Fenrir och den persiska vargen Ahriman symboliserar dessa djurs fara. 

Forskare som Michael Spiedel kopplar Geri och Freki till arkeologiska fynd av germanska krigare med varghudar. Dessa krigare, kända som Úlfhéðnar, skulle dyrka Odin och följa honom som en mytisk flockledare. Detta fenomen ses som en pan-germansk kult som försvann efter kristnandet av Nordeuropa.

Namnet úlfhéðinn (singular) kan översättas som 'vargmantel' eller 'varghud'. Traditionen går långt tillbaka: i Rom blev sköldar och standarder av germanska vargkrigare tagna av romarna och visade upp under armilustrium i Rom.

Dessa elitkrigare, jämförbara med bärsärkar, dök upp i olika sagor som Vatnsdæla saga, Haraldskvæði och Grettis saga. De beskrivs som Harald Hårfagers personliga garde, den första kungen av Norge.

Till skillnad från de mer kända bärsärkarna finns det färre direkta hänvisningar till Ulfheðnar, även om deras status och färdigheter ofta beskrivs som exceptionella. Ritualen av Ulfheðnar har sitt ursprung i den Proto-Indo-Europeiska Koryos.

Ulfheðnar bar varghudar och var kända för sitt vilda, djuriska beteende i strid. De skulle hamna i ett extatiskt, trance-liknande tillstånd där de var okänsliga för eld och järn och kämpade med enastående styrka. Detta tillstånd, känt som berserkgang , förbinder dem direkt med Odin. De betraktades som gudens speciella krigare, som hämtade sin makt från hans beskydd och inspiration. I vissa källor beskrivs hur de bet sina sköldar och betedde sig som galna hundar eller vargar under striden. 

I Egils Saga nämns Kveldulf (Kvällsvarg), en man som 's på natten förvandlades till en varg. Även om han benämns som berserk och inte specifikt som ulfheðinn, visar detta den nära kopplingen mellan vargmytologi och krigare som hamnar i ett trance-liknande raseri under strider.

Ett annat exempel är bilden på en hjälmplatta från Torslunda och hjälmarna från Sutton Hoo och Valsgärde 7 & 8, där en krigare med varghuvud står bredvid en enögd figur med horn, troligen Odin. Denna bild förstärker kopplingen mellan berserkers, Ulfheðnar och guden Odin. 

Úlfheðnar hade sitt ursprung i den proto-indoeuropeiska kulturen och ritualen av koryos.

För att skydda boskapen och visa tapperhet blev dödandet av vargar en symbolisk handling. Unga män från krigarklassen gick med i en krigarskara, koryos, där de antog vargens beteende, taktik, styrka och raseri. Beväpnade med endast en spjut var de tvungna att döda en vild hund eller varg. Därefter antog de symboliskt vargens identitet och gav möjligen varandra även vargnamn, vilket betonade deras förvandling till krigare.

Koryos förekom i många andra indoeuropeiska kulturer. Inte bara hos de germanska úlfheðnar, utan också inom den vediska traditionen (vrātyas), hos grekerna (kryptai och möjligen epheboi), romarna (luperci), möjligen skyterna och kelterna (fían). Den gammaliriska mytologiska hjälten Cú Chulain (cú betyder hund) kan ses som en hundkrigare. Dessa krigare är ofta förbundna med ritualer och mytologiska berättelser som betonar förvandlingen till djur som en källa till styrka och skydd. Troligen utgör vargkrigare den europeiska inspirationskällan för varulvar.

Även utanför den indoeuropeiska världen kan traditionen med vargkrigare ses, såsom hos de infödda amerikanerna och mongolerna. Detta kan tyda på att traditionen är mycket äldre än de proto-indoeuropeiska folken. 

Det grekiska ordet lyssa betyder både 'vrede', 'raseri' och 'rabies'. Det stod för det raseri med vilket vilda hundar och vargar kunde anfalla.

I den grekiska mytologin avbildas denna kraft ibland som en gudinna. Herakles åkallade henne som en källa till styrka. Hjälten Actaeon blev slukad av sina hundar i lyssa, efter att han sett gudinnan Artemis naken.

Kraften av lyssa kunde åkallas av vargkrigare och legendariska hjältar, såsom den irländska Cú Chulainn. Utan förmågan att åkalla lyssa var det värdelöst att bära vargpälsen. Det fornnordiska lyssa var wut, indo-iranska aesma,  vediska varaarayna.

För de protoindoeuropeiska folken hade vargen en dubbel betydelse. Å ena sidan var djuret en farlig fiende som hotade både människor och boskap, å andra sidan betraktades hunden, en ättling till vargen, som en trogen följeslagare och beskyddare av familjen. Även vargen blev därför vördad för sin slughet, styrka och raseri. Denna ambivalenta relation mellan människa och varg ledde till ritualer och traditioner där vargen stod i centrum.

Koryosritualen är ett viktigt uttryck för en vargkult. Protoindoeuropeiska traditioner utvecklades till de germanska och fornnordiska Ulfheðnar, krigare som dyrkade Odin (Wodan) och var kända som "Odins vargar."

I den germanska och fornnordiska konsten symboliserade vargar lojalitet, styrka och skydd, men även aggression och strategiskt sinne. Föremål med vargsymbolik betraktades sannolikt som bärare av dessa egenskaper och erbjöd därmed andlig inspiration och skydd för sina ägare.